- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
802

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mildrat något knall effektern a i sin
instrumentation af balladen »Der Gräfin
Fluch», äfven den förut gifven. En ny
bekantskap var det fästspel, som Sjögren
skrifvit för ett konstnärsmöte i Göteborg,
ett friskt och glansfullt orkesterstycke.

En annan af hr Aulin dirigerad
orkesterkonsert var den, som gifvits af
svenska musikerföreningen, där det
förnämsta intresset fäste sig \id hr
Sten-hammars pianokonsert, som man icke
haft tillfälle att höra i dess helhet
alltsedan 1894, då den första gången
framfördes. Denna konsert är kanske
icke något färdigt mästervärk, men det
hvil ar däröfver något af denna friska
oberördhet, denna romantiskt sjungande
poesi — skulle man nästan vilja säga
— som exempelvis sätter sin karaktär
på åtskilligt af Schumanns tidigare
produktion. De härliga löften, som hr
Stenhammar gaf i sina första värk, har
han knappast ännu infriat. Konserten
gjorde dubbelt intryck, som den
spelades med den finaste poesi af
komponisten själf.

En symfoni af gamle Dittersdorf njöts
till inledning som en sval och kylande
aftondryck, utan att man ett enda
ögonblick kände sig frestad att härunder
ofira en tanke åt Ovidii berättelse om
Perseus och Andromeda, som
komponisten med älskvärd naivitet egentligen
velat skildra. Liksom om musiken ägde
denna förmåga att t. ex. i ett
orkesterstycke skildra för oss Julius Caesars
död eller Alexanders tåg till Indien.
I dramatisk form eller med underlagd
text går detta för sig, men också
endast så. Yttre naturtilldragelser kan
musiken skildra, fantastiska väsen —
icke blott tomtar och älfvor — kan
den uppkalla, en viss allmän poetisk
stämning eller situation kan den
åskådliggöra, men för öfrigt och
förnämligast kan den endast afslöja
komponistens själslif, om han har något. Och
det är allt. Men till att i detalj
skildra vissa bestämda mytiska eller
historiska tilldragelser är den oförmögen.

Några små nätta barnscencr af Bizct
hördes med nöje, Berlioz’ brusande
stormskildring »Le corsaire», som ett
ögonblick gjorde min af att öfvergå
till allegrot ur Beethovens »Kung
Stephan likaså. Konserten var i sin
helhet en triumf föj hr Aulins
organisatoriska förmåga, som med
öfver-vinnande af en massa svårigheter
förstått att skaffa Stockholm en ny
orkester, i hvars leder man emellertid såg
många kända ansikten från hofkapellet.

Detta gaf några dagar senare sin andra
ordinarie symfonikonsert under hr
Stenhammar, hvarvid man fick återhöra
Cesar Francks fint själfulla och genom
det tematiska arbetet högeligen
intressanta symfoni, ett alster af en subtil
miniatyrkonst. Till den lärdes ensliga
klostercell, där detta värk fullbordats,
kan man icke tro, att det brusande
lifvets vågor nått. Och dock är det
samme man, som skrifvit den nästan
dramatiskt lidelsefulla violinsonaten.
Hr Stenhammar firade med det fint
utarbetade återgifvandet af denna
symfoni en stor triumf. Hugo Alfvéns nya
stämningsfulla stycke »Klockorna» för
baryton och orkester gafs äfven con
amore och väckte sådant jubel, att det
var tydligt, att publiken egentligen hade
velat höra det da capo. Alfvén är bland
våra yngre komponister mästaren, och
han kan vara säker på att få se sina
värk mottagna med det största
intresse. Att framställa klockklangen för
orkester hade här tydligen frestat
honom, och det skedde äfven med
drif-ven virtuositet, men mer än själfva
ton-måleriet gjorde såsom i allmänhet ho*
Alfvén stämningen och kraften i
känslan intryck. Hr Forsell öfverträffade i
detta vackra stycke formligen sig själf;
åtminstone vet jag mig knappt förr ha
hört honom sjunga med en sådan
ton-renhet, kraft och hänförelse.

Liszt »Orfevs» hör till de symfoniska
dikter, som kunna njutas utan program,
och de äro utan tvifvel de bästa. Om
det trots all sin breda melodiska karak-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0810.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free