Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty besättningen gjorde uppror vid
åsynen af den första mjölpudding jag
kokade. Man formligen körde ut mig
ur kabyssen innan jag hunnit visa
prof på mera framstående kulinariska
egenskaper. Min nästa anställning
var som simpel sjöman i ett
fullrig-gat skepp destineradt till Kina, oeh
jag har således, kan man säga, öfver
bogen tillkämpat mig min ställning som
befälhafvare och icke öfver
fallrepstrap-pan, som ofta sker.
Mitt bästa befäl var på det präktiga
skeppet t Northern Lig ht» i hvilket jag
äfven ägde del, och jag kunde anse mig
stolt öfver fartyget ty det var ett bland
Nordamerikas på den tiden skarpaste
snabbseglare. Sedermera förde jag den
lilla barken Aquidneck, ett
mästerstycke i skeppsbyggarkonst och som,
hvad hastighet beträffar, lämnade de
största ångare bakefter sig, såvida det
blåste friskt nämligen. Men jag fick
ej föra barken länge ty han förliste på
kusten af Brasilien, hvarefter jag
återvände till New York.
Jag gjorde nästan uteslutande resor
på aflägsna farvatten och besökte Kina
Australien, Japan och stillahafsöarna.
Men tiderna för befraktare blefvo
dåliga och jag insåg då att det ej längre
vore rädligt att fortsätta som
befälhafvare. Hvad skulle dock jag, en
sjöman, taga mig till på landbacken?
därom var frågan. Jag hade samlat
erfarenhet, slitit ondt och studerat
sjömans-lifvet, men kunde ej sätta mig ned med
händerna i kors. Jag hade alltid haft
förkärlek för skeppsbyggeri och
funderade på att ägna mig åt sådant.
Jag befann mig i januari månad
1892 i Boston och undrade på om
jag ånyo skulle gå till sjös eller taga
mig till med något annat, då jag
händelsevis sammanträffade med en
gammal bekant hvalfångarkapten och
del-gaf honom mina bekymmer. Kom
till Fairhaven så skall jag skaffa er
ett fartyg, sade han, men detta
behöf-ver först repareras. De villkor, kapte-
nen erbjöd mig, voro fullt
tillfredsställande och jag antog dem, isynnerhet
som jag i Boston icke kunde få arbete
på ett skeppsvarf utan att först hafva
erlagt tvåhundra dollars, och detta
ingick ej i mina beräkningar.
Några dagar därefter anlände jag
till Fairhaven, men kom snart
underfund med att min vän kaptenen
grundligt behagat skämta med mig. Det
omnämnda fartyget befanns vara en
gammal halfrutten kutter kallad Spray,
hvilken folket på platsen trodde vara
byggd i första århundradet efter Kristi
födelse. Kuttern låg upphalad i en
rågåker och var öfvertäckt med
segelduk till skydd mot väder och vind
förmodligen. Människorna i Fairhaven
äro ganska nyfikna och de undrade
hvad kapten E— tänkte göra med
Spray. Mitt uppträdande på platsen
väckte emellertid ej så litet undran,
och man inbillade sig att jag kommit
för att arbeta på den gamla kuttern.
Några trodde att den skulle slopas,
andra att den skulle repareras och
förvåningen var stor. Lönar det sig att
reparera? frågades, och då jag icke
af-gaf något tillfredsställande svar gick
man tviflande sin väg.
Jag företog mig att på egen
bekostnad bygga en ny kutter och satte
genast mitt beslut i värkställighet. Jag
riggade till en baspanna och anskaffade
ungträd, hvilka skulle användas som spant.
Dessa träd eller rättare telningar
bearbetades och uppmjukades i baspannan,
samt böjdes sedermera då de så
småningom erhöllo den rätta spantformen.
Därefter sträckte jag köl och stäfvar
samt uppsatte spanten. H
valfångarkaptener togo mitt arbete i
skärskådande och gillade högeligen detsamma,
samt förklarade med en mun att den
nya kuttern skulle kunna bryta is, så
stark blefve den.
Som ett bevis på riktigheten häraf
må nämnas att Spray sedermera i Stilla
hafvet vid Keelingöarna rände upp på
ett korallref utan att taga minsta skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
