Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återvinner väl småningom sin förra
vi-gör, men redan här i Sudermanns
tragedi gaf han ett godt stycke af sitt
varma själf.
Wieds satyrspel satte våra
komedianters karaktäriseringskonst på ett hårdt
prof. Den drastiska anekdoten i tre
något för utdragna akter är i tonen
så äkta dansk, att svenskar inte gärna
kunna ge illusion i den. Den skall
gå som en snurra, och kvickheterna
skola hasplas fram med en gemytlig
närgångenhet, en lekande
ofördragsamhet med publikens välstärkta känslor,
som totalt utplånar all
korrekthet, besegrar h
varje skymt af pryderi. Det
är en ohöljd uppvisning
af drifterna, ett modärnt
falloståg. Men det får
inte finnas något
motbjudande i artisternas
reproduktion — det jäsande
lättsinnet skall liksom
lekas bort.
Spelet var litet för
tungt, den försonande
yran fattades flerstädes.
Direktör Ranft gjorde
hufvudrollen, och de
andra uppträdde i rang
därefter. Bäst voro hr
V. Lundberg och fru
Lambert.
Stycket blef snarare
fjasko än motsatsen, raen
Wied, satyren, behöfver
inte ta mycket åt sig,
utom för longörerna i
tredje akten. Man bör
ju bygga, när det gäller
sceniska produkter, och
inte bara galnas, o n
aldrig så roligt och
smittande.
Två skådespel, bägge
omhandlande strid en för
jaget gentemot yttre
förhållanden, ha satt märke
i oss. Det ena är »Prof-
kandidaten», Max Dreyers, på Svenska
teatern. En ung, entusiastisk lärare
råkar undervisa sin klass om
åtskilligt, som inte öfverensstämmer med
den vid skolan antagna normen för
naturvetenskap, blir därför utsatt för
förbättringsförsök af rektor och
inspektor, tvingad att hålla en försonande
proflektion, men kan inte förneka hvad
han förut sagt och tar i sanningens
namn afsked.
Med tyngdpunkten i tredje akten,
där hr Svennberg speciellt utvecklar
mycken värme och stolthet, har stycket
stora förutsättningar att
slå an och fick, genom
en samtidigt pågående,
liknande konflikt vid ett
af Stockholms lärovärk,
ett aktuellt intresse, som
drog demonstrerande
ungdomsskaror till
salongen.
Hrr E. Hillberg och
Riego gjorde en
dekisfi-gur och en kollega, båda
små mästerprof af
komik. Fru Sandell i form
af en något
Ib-senartad dim-kvinna gjorde
allt för att
öfver-tyga, och hr
Axelson hade den ypperliga
repliken att säga om
Preussens tankefrihet.
I »Dönviks prästgård»,
af P. A. Rosenberg,
instruktör vid
Dagmartea-tern, gifven på Olympia,
är det en ung präst, som,
fylld af tro på sin fars,
också präst, rena lif, vill
fortsätta hans värk och
är särdeles sträng mot
landtbefolkningen, hvars
egoism och mutlust han
gisslar. Men hans ideal
ramlar, när han får veta
faderns lättsinne, han ut-
Flodin foto.
HR KLINTBERG SOM »FRITZ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
