Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSBORNK HOUSE PÅ ÖN WIGHT, DÄR DROTTNING VICTORIA AFLED.
som föregått, liksom äfven hennes rena,
jungfruliga personlighet framstod så mycket
skärare mot den bakgrund, som bildades af
hennes företrädare. Georg III, innesluten
i blindhetens och vansinnets dubbla fängelse,
hade gifvit England och världen
skådespelet af en »Kung Lear» utan försonande
tragisk storhet. Om till och med
medlidandet vände sig från denne regent, som
lät England förlora sina nordamerikanska
kolonier, men åt hvilken Nelson och
Wellington hemförde sina segrar, förvärfvade
sig åter hans son, Georg IV, »världens förste
gentleman», såsom han kallades af
smickrande hofmän och gunstlingar, i fullaste
mått sina undersåtars förakt. Egoistisk,
njutningslysten, narraktig och inbilsk, förde
denne monark, som släpat konungsligheten
djupare i smutsen än någon annan, ehuru
århundradets början dock var ovanligt
rik på usla subjekt bland sina monarker,
ett lif af utsväfningar, bedrog sina
vänner och bestal sina fordringsägare, men
uppträdde likväl såsom »trons försvarare»
och auktoritetens förkämpe; till och med
en så genomkonservativ konungatjänare
som Wellington måste erkänna, att »hans
majestät var en fräck lögnare». Hans
broder, Wilhelm IV, var en gammal sjöbjörn,
simpel, rå, inskränkt, visst icke elak, men
alldeles oförmögen till eftertanke, själfbe
härskning och värdighet i uppträdande.
Den skugga, dessa regenter kastat öfver
kungligheten, hotade i början att äfven
sträcka sig till den unga drottningen, som
uppfostrad i ensamheten och i ganska små
förhållanden af sin moder, stod isolerad,
utan annat stöd än den gamle uttröttade och
skeptiske lord Melbourne, som blef hennes
mentor och efter bästa förmåga jämnade
vägen för hennes första steg. Af tories
behandlad med mer än kallsinnighet, måste den
unga drottningen med dem också utkämpa
sin första strid, då sir Robert Peel i
spetsen för en toryminnistär fordrade, att
drottningen, på samma gång hon bytte om
ministrar, också skulle byta om sina högre
hofdamer. Drottningens vägran att
efterkomma denna fordran medförde
toryka-binettets fall 1839, men partiet hämnades
på ett småsinnadt och lågt sätt, då det
nekade drottningens gemål den kungliga
titel hon fordrade åt honom och
afpru-tade en god del på det åt honom
föreslagna apanaget. Prinsen-gemålen var dock
en alltför klok personlighet att icke foga
sig, och under hela sin lifstid förstod han
med utsökt takt bevara sin grannlaga
ställning såsom drottningens gemål och
utländing i sitt förhållande till den förnäma
och allt utom hänsynsfulla engelska
högadeln, på samma gång han var
drottningens geheime- och samvetsråd, och då han
dog, hade han förvärfvat sig, om icke
engelsmännens kärlek, så likvisst deras
högaktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
