Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkom för denna pjäs förfärdigat nya
dekorationer, samt att den endast
16-åriga mamsell Strömberg hon var
nog släkt till Planches »gamla aktris»
— skulle debutera i Coras roll, hade
ändock lockat fullt hus. Äfven jag
befann mig där inklämd på sittande
parterr, emellan en fullviktig slaktare
och en sensibel änkefru, hvars yrke
var att göra medwurst. Slaktaren såg
på sitt byxsäcksur, som visade ackurat
på 6, och i ögonblicket började han
kraftigt stöta i golfvet med en käpp af
lika respektabla former som han själf.
Signalen besvarades genast från ladans
— jag menar salongens — alla
väderstreck, och en alltjämt tilltagande
käpp- och klackåska hotade spräcka
alla ömtåliga örhinnor. Den sensibla
änkefrun tycktes också något angripen
och sökte inleda bekantskap medelst
att bjuda mig luktvatten. Det var dock
blott en snart öfvergående stormby,
som hastigt lade sig vid orkesterns
första toner. Orkestern bestod af en
första fiol, som »handterades» af en
blind spelman, hvilken iöljde med efter
gehör, en basfiol, »benäget spelad af
en amatör», kryddbodbetjänt till
profession; en klarinett, hvars toner
fram-pinades af en f. d. stadsmusikant
»uppifrån landet», numera skoflikare och
namnsdagsblåsare; en bastrumma,
af-basad, enligt organistens nickande
anvisning, af hvem hälst som för aftonen
kunde anvärfvas, samt slutligen, det
effektfullaste, tre trumpeter, särskildt
rekvirerade från ett närgränsande
kavalleriregementes musikkår.
Denna orkester uppstämde något,
som bitvis liknade en blandning af
Gubben Noach, Tyrolervalsen,
Oginskys Polska och Bataille de Fleures
- det var måhända ett »arrangeradt
potpourri» och slutade fullkomligt
»uvertyrmässigt» med trenne kraftiga
stråktag, trumpetstötar och
bastrumme-slag. — Och så gick ridån upp!
»Teatern föreställer en skog med
åldriga träd. I fonden synas några
gamla förfallna murar och längst bort
öfversta spetsen af Solens tämpel.
Främst på högra sidan är en ’kula’
och på vänstra ett bärg, hvars spets
skjuter fram genom skogen. Skymning.»
Detta var en af Mariefredmålarens
nya dekorationer. Den senare delen
däraf — skymningen — var så
utomordentligt väl lyckad, att det var mig
omöjligt ha öga för det öfriga, hvilket
jag således icke kunde bedöma, men
publiken omkring mig, som genast vid
sexslaget visat sig hafva starka känslor,
utan styrka likväl att behärska dem,
applåderade genast lika omåttligt, som
den nyss stampat. Min sensibla granne
till vänster snyftade redan: »Gud! det
måtte vara ett underjordiskt fängelse!»
Rolla och öfversteprästen framtränga
genom en smal skogsväg.
Öfversteprästen: Detta — (med
ansträngd tonvikt) detta är då vägen till
Rollas boning? Ack! så vild, så
otillgänglig, som vägen till Rollas hjärta!
Rolla: Skona mig, farbror!
Nu började min massive granne till
höger skratta rätt godt och yttrade helt
högt: »Han kallar honom farbror! Hi,
hi, hi!»
Rolla blängde med mycken fattning
och teatervana åt det håll, hvarifrån
det obehöriga skrattet kom, och
fortsatte därunder i sin roll: Jag ber er,
skona mig och (med patos) lämna mig!...
Det mycket långa samtalet emellan
Rolla och öfversteprästen fortgick med
stigande effekt allt efter som de
spelande blefvo varma i kläderna, och
det var snart gjordt i rötmånaden, i
en af människor fullproppad, för
dagsljusets utestängande väl tilltäppt lada.
Och när Rolla slutligen störtade in i
»kulan» med en fart, som höll på att
bekomma kulissen illa och med en
gest af allra största slaget utropade:
»Tämpel eller kula — det är lika för
gudarne. God natt!» åtföljdes han af
stormande bifallssalfvor.
Man började dock, oaktadt det i
va-pendragaren Diegos parti inlagda »ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
