Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanligt. Både hr Svennbergs Tuppy,
hr Eliasons spyfluga, hr de Wahls lord,
alla voro sig lika. Men publiken vred
på sig. Ty nyfiken är den alltid, om
också inte så nyfiken, att den i
hvardagslag går och letar efter andras
kär-leksbref i kaminen, som Eleonora gör
i »Påsk».
Apropå ofvannämnda scen, kan det
vara lustigt erinra, att Molander ville
stryka just den, när stycket första gången
skulle upp. Och ändå är den roligast
i hela pjäsen. Artisterna trodde
naturligtvis, att deras regissör var tokig,
och han insåg snart själf, att han inte
hade rätt. Men detta är ett nytt
bevis på, hur svårt det kan vara t. o. m.
för vana teaterögon att se, hur
somligt skall ta sig ut på scenen.
Det är ett nöje att höra fröken
Gott-schalk, när hon riktigt vill och får en
roll, sorp passar. Så i »Vintersagan»,
så i »Solfjädern». Hon var förtjusande
från början till slut. Fru Håkansson
spelte sin gamla roll — mrs Erlynne,
som, förföljd af skandalen, dock visar
sig ha en god egenskap kvar,
moderskänslan — och torde fått just samma
sträng att dallra, som författaren hörde,
då hans pänna framsjöng denna nervöst
vibrerande karaktär.
# # X
På Södran gick »En sommarsaga»
— den skrifven är af Pelle Staaff
-och Ranft fick tåla litet aga
för att repris han däraf gaf.
Kritiken sade, att det stycket
var kvickt i tulldebatters dar,
men att det nu ej hade mycket
af aktuellt intresse kvar.
Det blåste dock igenom pjäsen
en sommarluft, så frisk och lätt,
och, om man ej är alltför kräsen,
var sagan både glad och nätt.
Visst blef ej Pelle triumfator
inför kritiken, medges nog,
men Victor Lundbergs informator
var rolig, så att det förslog.
Sen kom en fars, som hette »Daddan»,
med Lambert såsom amma i.
Jag vill ej prisa’n eller gadda’n
— emellertid han ej gaf di.
När herrar klä sig ut till nuckor,
då ligger stenen i grön dal.
Man i salongen märkte luckor,
och Ranften blef sentimental.
På Folkan Leipziger regerar.
»Guldgossen» skänkte mynt en tid.
I »Lethe» man champagne serverar,
»Mefisto» åter kvicknat vid.
Revyn är gammal väl, men lappad —
hvem vill ej se ett skojigt spex?
Hr Olsson, af publiken klappad,
togs bums af Ranft, scenarum rex.
Don Diego.
EMIL HILLBERG.
När en skådespelare kommit till den
insikten, att hans talang inte kan
manifestera sig i större skapelser än
dem, han redan utfört, då ligger
be-hofvet nära att draga yngre förmågor
in i sin tankefåra, att ge dem det, som
han har kvar af konstnärseld, och i
färgen på de nya lågorna söka känna
igen sin egen.
Emil Hillberg uppfostrar nu unga
elever för att, sedan lärotiden gått till
ända, draga ut i landet. Den makt
öf-ver sig själf, som ersatt hänförelsen, har
öfvergått till önskan om makt öfver
andra, lust att frammana deras hänförelse.
Ty utan hänförelse kan en konstnär af
rätta slaget inte lefva. Och Hillberg
är af rätta.
Han är nu mätt på Stockholm, mätt
på direktör Ranft, på oss. Han
anstränger sig inte att vinna oss mer.
Han samlar en hop ungdom kring sig
och vänder oss ryggen.
Hvarifrån komma dessa unga damer
och herrar? Ur våra familjer, våra
affärer, våra restauranger? Man vet inte,
hvilka frön där kunna knoppas.
Lindberg var en gång kypare, Svennberg
gasarbetare . . . Yrket gör ingenting, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
