Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frågan, huruvida det icke skulle vara
möjligt att stiga ned på hafvets botten
och undersöka dess dolda skatter, har
alltid varit föremål för spekulativa
andars tankar. Det är ju icke klokt att
i våra dagar af mekaniska under
utmärka någon gräns för människans
uppfinningsförmåga, men det är dock
tämligen sannolikt, att icke något
mänskligt öga kommer att få kasta en
blick på bottnen af de stora hafven.
Det är ett egendomligt faktum, att
man vid alla de tusentals
bottenskrap-ningar, som blifvit värkstälda, aldrig
fått upp något spår af mänskligt
arbete, med undantag af några
maskstungna stycken af en skeppsplanka,
som Murray fick upp från ett djup af
tre kvarts eng. mil norr om Skottland.
Och dock ha många skrapningar
företagits vid oceanångarnas hufvudrouter.
Oceanen mottager allt och omsluter
det under tystnad, men icke endast
det, utan den utplånar dess
ursprungliga form och omvandlar det till en
del af sitt genomskinliga blå. Det må
vara, att glas och guld från sjunkna
skepp stå emot längre än stålet, men
till slut förvandlas äfven de.
Vi äro vana att tänka oss ett vrak
på hafsbottnen som ett skellettartadt
ting, till hälften nedsänkt i gyttjan,
med maststumparna stickande upp, fullt
af sjögräs och med fiskar och hafsdjur
döljande sig i håligheterna. På grundt
vatten eller i hamnar äro vraken så-
lunda begrafna, men
i det djupa hafvet
är det som sagdt
helt annorlunda.
Geologien påstår,
att ofantliga klippor
bildats genom
hvarf-tals aflagringar ur
hafvet, då landet
blef öfversvämmadt,
men sir John
Murray har påvisat, att
dylika aflagringar
icke ha kunnat
uppstå i mycket djupt vatten långt från
land. På ett djup af 600 fot och
inom ett afstånd från land af 200 eng.
mil ha aflagringar af sand och grus
från stranden bildats genom vågornas
och flodernas värksamhet.
På större djup är den sluttande
bottnen täckt af blå, grön och röd dy,
lera och organisk gyttja af otaliga
billioner skal eller skelett af små djur,
som en gång lefvat i vattnet ofvanför
— mollusker, foraminiferæ, diatomer
m. fl. Vi höra därför talas om
fora-minifergyttja, diatongyttja o. d., och
det är på grund af gyttjans
beskaffenhet, som det är vetenskapsmannen
möjligt att så distinkt bestämma från
hvilken del af oceanen ett prof är taget.
På ännu större djup, från två till
fem eng. mil under ytan, försvinna
äfven dessa skal, och bottnen är täckt
af en mjuk, röd lera, hvilken, enligt
hvad Murray antar, täcker halfva
oceanens bottenyta.
Här ha skalen fallit så långt genom
vattnet, att de blifvit fullständigt
upplösta, och aflagringarna utgöras här, enligt
hvad bottenskrapningarna visa, af
pimpsten af vulkaniskt ursprung och af
mete-oriskt eller kosmiskt dam, hvilket under
tidernas lopp fallit ner genom vattnet.
Här har man också funnit ansenliga
mängder af öronbenen af hvalar och
delar af ofantliga hajars tänder, de
hårdaste benslag, ofta täckta af ett
manganlager. En enda bottenskrap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
