Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde aktiga intryck, som hr Nordqvist
fått af hr Briesemeister, då denne
utförde Kristus’ parti i Rubensteins
andliga opera, som gafs i Bremen, och
det kan man mycket väl förstå. Ty en
tenor, som utan att blifva löjlig eller
värka profanerande, med fullt
konstnärlig värkan kan utföra ett sådant parti,
måste vara en sällsynt fågel bland allt
hvad tenorer heter, och en sådan vill
man ju gärna engagera. Det är blott
på grund af språkförbistringen, som jag
fortfarande har mina betänkligheter.
Lohengrin ges för öfrigt bättre
här hos oss än Tannhäuser, där
fru Östberg visserligen med sin
stora konst, sin stora stil, ger ett
intresse åt Elisabeths roll, som
den aldrig kan få genom än så
röstbegåfvade och ungdomliga,
men famlande och osäkra
debutanter — den af våra
sångerskor, engagerad eller ej, som
känner sig träffad, kan tåga åt
sig — men där för öfrigt
stilsäkerheten icke är den bästa.
Så grumliga och osäkra
mans-ensembler, som nu i
Tannhäuser, ha vi knappast någonsin
hört å vår opera. Emellertid lär
den saken komma att bättras
genom nybesättning. Absolut
stilvidrigt, att icke säga tarfiigt,
ges Yenusscenen, där redan
själfva dekorationen, smaklös och
simpel som ett dussinartadt
oljetryck, värkar förstämmande.
Hvar-för stryker man för öfrigt icke alldeles
den stora baletten, som är öfverflödig
och svär emot stilen i den öfriga
musiken — att den innehåller intressant
musik är en sak för sig — och låter
i stället ouvertyren sluta med
pilgrims-sångens mäktigt stegrade toner.
Lohengrin har alltid hos oss gifvits
bättre, åtminstone sedan reprisen af
1894. Den af 92 var däremot svår i
åminnelse. Fröken Lykseth, en norsk
sångerska, som ganska tråkigt och utan
märkbar talang förut utfört ett par par-
tier, var nu en förvånande god Elsa,
fröken Hulting hade, kanske instruerad
af hr Briesemeister, gjort framsteg i
Ortruds roll, hr Söderman utförde med
vanlig säkerhet och karaktäristik
Telra-mund, hr Sellergren är en så
representativ fågelfängare man kan önska, och
hr Wallgren som härroparen förtjänar
idel loford!
I Lakmé, denna nätta salongsopera
med sina konfektsöta barkaroll-duetter
och indiska koloraturstycken, förresten
elegant instrumenterad liksom allt af Dé-
libes och de flesta öfriga fransmän, ha
vi fått höra en ny, kvittrande lärka i
fröken Carlström, hvars sång
emellertid icke saknar uttryck, ehuru den
spröda stämman icke alltid mäktar
bära fram det. Den engelske officern
sjöngs trots någon indisposition vackert,
manligt och konstnärligt af hr Malm.
Villars dragoner gifves för
närvarande icke på operan, utan hos hr
Ranft på Vasateatern. Må man
hoppas, att icke hela den gamla goda
opera-comique-repertoaren följer efter i
släptåg, i synnerhet som det visar sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
