Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af affektation, väckte mycken munterhet
i första akten och medkänsla i den
sista. Men öfver hufvud taget var det
synd, att den intelligenta artistens
gästspel afslutades med denna roll, hvari
hon ej fullt passar. Hvilket inte
hindrar, att publiken var mycket
erkänn-sam och att en massa flickor sista
aftonen hyllade henne utanför teatern med
»Ja, vi elsker».
Ja, vi elsker stor konst, och hvarje
besök af utländska talanger gör godt.
Det känna nog våra artister.
»Ungdom» var hastigt inöfvad och
erbjöd för öfrigt föga intresse. De
Wahls Hans var dock oföränderligt
sympatisk. En ung debutant, hr Ekman,
spelte dåren med känsla.
I Strindbergs »Engelbrekt» saknades
kanske väl mycket — Strindberg.
Dramat var inte snillrikt och gaf inte
anledning till beundran, om jag
undantager tredje akten, offerakten, där
folkhjälten för sitt befrielsevärks skull måste
afstå från sin husliga lycka. Ännu en
annan scen vill jag påpeka, den då
adelsungdomen, »den heliga ligan»,
ropar till honom sitt afsky, därför att
han, en gång unionens och konungens
man, satt upp folket mot kung och
konstitution, d. v. s. svikit denna
ungdoms — och sin egen ungdoms —
ideal. Men den tanklösa, förvekligade
adelshopen är efter, och Engelbrekt
har gripit händelsernas roder och styrt
in i nya farvatten. Och strax efter
den förnäma kommer en annan
ungdom — allmogeynglingarne. De hylla
mannen med den kraftiga, beslutsamma
armen och det äkta svenska hjärtat.
I sin helhet var stycket, om ock
episodiskt anlagdt, bra gjordt, delvis
stämningsfullt och ägde den korta,
huggande dialog, som få göra efter. Att
orden ofta voro kraftigare än tankarne
och att formen i allmänhet spelade
större roll än idédjupet, är sant. För
en gångs skull har Strindberg skrifvit
ett historiskt skådespel för den stora
massan, enkelt, behärskadt, gifvande
hjälten så mycket som möjligt
historiens traditionella drag.
När Strindberg skapade nyckfullt,
anakronistiskt, häjdlöst -— ja, då
erkände man nog geniet, men han fick
på samma gång höra, att han
misshandlade svenska historien. Nu, i
»Engelbrekt», har han försökt följa den och
gett ett vackert, sympatiskt, okonstladt,
rättframt värk. Nu är man inte nöjd.
Men den, som tar »Engelbrekt» för
hvad pjäsen är, skall, trots dess
långsamma inledning, villigt erkänna de
svenska dragen och den klara, alls ej
bortsuddade bilden af bärgsmanen, som
vår store, i med- och motvind arbetande
dramaturg gifvit.
Hr Eliasons befriare var väl inte
tillräckligt nyanserad, och det går inte
så fort för en komiker att bli tragiker.
Men viljan och begåfningen funnos där,
stämman var präktig, och prestationen
var nobel. I alla händelser betydligt
att föredraga framför hans kung Gösta,
som, om ock ej utan förtjänster, dels
var lite nervös, dels hade att kämpa
med E. Hillbergs erkända typ.
På Södra teatern har »Flachsmanns
skola» getts. Författare är Otto Ernst
(Schmidt), som skrifvit »Jugend von
Heute», hvilken lär finnas i
öfversätt-ning hos dir. Ranft.
Liksom Max Dreyers
»Profkandida-ten» näppser »Flachsmanns skola»
mo-därnt tyskt skolväsen. Här får
pedanteriet sin dom, och talangförtrycket ser
sin yttersta dag. En duktig studie,
mindre fint gjord än »Profkandidaten»,
men i sin gröfre form minst lika
indignerad. Efter en trög början får
stycket i sin andra hälft lyftning och
kvickhet. Att vi märka detta, är i mycket
hr Bæckstroms förtjänst. Hans
rege-ringsskolråd, som reformerar folkskolan,
där dumheten hittills suttit på tronen,
är en typ af högt komiskt värde. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
