Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lyssnade. Det hördes hviskande
röster utanför dörren, men de tystnade
med ens och blefvo borta.
Han kände något besynnerligt åt
hjärtat, han kände att han inom ett
par sekunder skulle ligga utsträckt på
mattan, utan medvetande, men han
höll sig ännu upprätt, och plötsligt
hörde han från tamburen, där de unga
herrarne rökte cigaretter på vedlåren,
en mycket tydlig röst som sade:
— Nå, det är ju för resten
naturligt. Man kan inte begära att hon
skall vara kär i en person som har
ett blått ankare tatueradt på ena
handen.
V.
Likkistan stod midt i rummet. Den
svartklädda kvinnan gick af och an,
af och an.
— Nej, han kommer inte — —
Då han ändtligen kom, sade han:
— Förlåt mig, min älskade. Jag
blef fördröjd af en person som kom
på besök . ..
Hon nickade stelt. Hon trodde
honom icke, eftersom han icke kysste
henne.
Och han sade, när han fann att de
båda hade stått allt för länge tysta:
— Jag måste resa i morgon. Jag
har fått telegram från ministern. Men
jag svär dig, att jag skall komma
tillbaka, tillade han med litet lägre röst,
som om han icke ville att den döde
skulle höra det.
Hon förstod att han ljög och att
han aldrig ämnade återse henne. Och
hon nickade:
— Farväl, sade hon.
Då han hade gått, gick hon fram
till den dödes hufvudgärd och
betraktade honom, utan att tänka på något
vidare, ty hon var allt för trött. Men
medan hon stod där, erinrade hon sig
plötsligt att hon hade älskat honom.
Hon hade också älskat andra män;
men det föreföll henne nu, som om
hon hade älskat denne mest. Och
vid denna tanke kände hon gråten
stiga upp långt nedifrån hjärtat; hon
tog hans vänstra hand, den med det
blå ankaret, och vätte den med sina
kyssar och sin gråt.
FÖRFALLEN.
Af HENNING BERGER.
TAen förfallne vek om ett hörn och
kom in på en sidogata. Den
sluttade ned mot ett torg och vägen gick
förbi ett polisvaktkontor. Vid åsynen af
den röda lyktan log han, den väckte
ett roligt minne.
Han kom ned till torget, som låg
öppet och grått i den kalia
vintermorgonen. Droskkuskarna stampade
omkring i snön och hästarnas andedräkt
ångade. Där snedt öfver lyste
kaféfönstren från en restaurang, han bru-
kade besöka ofta förra året. Men nu
hade han endast en krona — det var
allt, Shakspeares samlade arbeten
värderats till uppe vid Badstugatan.
Vinden kom plötsligt svepande från
viken, genom en liten park, öfver
torget, mot den frukosthungrige. Den
bar det kommande yrvädrets första
flingor med sig och var kall, skarp,
rifvande. Den kastade sig hvisslande
om restauranghörnet, där
källarmästarens stora, svarta hund satt. Det hven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
