Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjust i henne, men det tycker jag
hvar-ken du eller jag ha någonting att skaffa
med.»
Den andre böjde på hufvudet. Han
var lång och ljus med vackra ögon,
som han drog tillsammans, när han
betraktade sin vän. »Mycket riktigt», sade
han. »Om folk göra sig skyldiga till
den dårskapen att vara belåtna med
lifvet, må det vara deras sak. Vi
omhulda vår misstro till allt som angår
den så kallade lyckan, när vi trädt i
förbindelse med verkligheten och det
må nu också vara oss tillåtet, tycker
jag. Det är ju inte alltid vi dyrka
idéen, hvad? Jag vet någon, som säger
att grundsatser först visa sin ofelbarhet,
när man svikit dem, men hur det är,
är man ju först och främst människa;
det har jag hört samma person påstå
och —.»
»Har du det?» afbröt Lindfors; han
hade rynkat sina ögonbryn. »Om det
är något jag ångrar i detta lif»,
utbrast han sakta, men det kom ingen
fortsättning.
Den långe, ljuse såg på honom:
»Om det är något du ångrar»,
upprepade han med en röst, som icke var
fullt så säker som nyss.
»Så är det det att jag ibland . . .
talat med folk och gifvit något af mitt
eget till pris.»
»Men, se så, inte skall du —»
Unge Lindfors hade rest sig upp och
tog afsked af sin kamrat; han såg sin
bror stå i dörren och gick hastigt
bort till honom. Plantageägaren
kastade en blick på klockan, han hade
blifvit uppehållen ute i staden. »Är
det en bekant till dig, som sitter
därborta?» frågade han.
»Ja», svarade kandidaten, »en
bekant. »
Det drog ett mörker öfver hans
ansikte, och han stod och såg ut öfver
strömmen, medan brodern gick upp
och sade ett par ord till sin fru. När
Hjalmar kom tillbaka, hade han många
hälsningar från Dortje. Det var sent,
hon var trött, ingen af damerna steg
ned i matsalen. Om de skulle gå och
taga sig en smörgås nu?
Den unge uppsaliensaren sade något
om att han inte var hungrig, men
ägaren till kaffeplanteringen på Java,
som redan valt ett bord, frågade bara
hvad det skulle betyda. Man träffas
hvart fjärde eller femte år och det är
på det sättet man visar sin glädje öfver
mötet. Det förstås — i dag hade
allting varit upp och nedvändt, men fru
van Musschenbroek var bättre nu,
Dortje hade redan gått och lagt sig
och lilla Martha kunde andas ut.
Hva-falls — om Martha var mycket fästad
vid sin styfmor?
Det var kandidaten, som framställt
frågan, och hans bror såg småleende
upp i taket. Nog kunde det bli tu
tal om den saken. På sin tid hade
det kanske funnits en del små
miss-hälligheter emellan dem, men det var
öfver nu. Musschenbroek var död och
— ja — det var väl inte hustruns fel
att han aldrig förmådde säga nej till
något af hennes infall. Hon visste
nog hvarför hon valde honom ibland
alla andra. Mercedes Pita y Pereyra
hade varit mycket beundrad både före
sitt giftermål — och efteråt.
»Aha», sade den unge mannen.
»Är hön kokett?»
Kokett? Nej, det var inte precis
ordet. Hon behöfde inte ta sin
tillflykt till sådana där små medel. Det
var något helt annat — ett slags
latent magnetism, som mången kunde
slippa oskadd igenom, men som
återigen för somliga . . . Hjalmar
Lindfors tystnade och såg upp: »Ja, hur
är det med dig, min gosse? Du är
inte den jag trodde. Du är tankfull
och tystlåten. Är det läsningen?»
Den unge bokmalen rynkade pannan.
Hvad skulle det annars vara? Han var
inte alltid att skämta med och det låg
honom verkligen om hjärtat att taga
sin examen nästa år. Att stå på egna
fötter hade städse synts honom vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
