Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ILLUSTRERAD MÅNADSSKRIFT.
DET NITTONDE SEKLET.
Af Victor Hugo.
Stort är vårt sekel. Ädel sträfvan svingar
sin fackla, tänd i tankens tempelgård,
och arbetssorlet inrymts — suck har vingar —
bland skapelsens gudomliga ackord.
På alla banor segrar mänskoanden,
skald, konstnär, hjälte — drömmare till slut:
där mognar skördars guld i ödelanden ...
ur formlöst kaos danas folkslag ut...
Schavotten åldras. Krig och örlog hafva
sin mandom sett. Ej fåfängt stred man dock,
ty folkens envig likt vulkanens lava
föröder jorden — men befruktar ock.
Profeter-skalder, sångens borne förstar,
strö snillets lågor öfver jordens grus,
och konsten källsprång har, där själ som törstar
kan dricka svalka, dricka hvila ... ljus!
Tänkaren lyss på forna visdomsljuden:
till stöd för släktet, vekt som vågens flarn,
slås åter fast de båda ursprungsbuden —
att vörda gamla och att älska barn.
Och plikten, rättens son, som lär att trälen
är mänska ock, vi dyrka: från vår dörr
går tiggaren med mindre hat i själen,
med ögats flamma mindre mörk än förr.
Naturen har ej stängda dörrar flera ...
Allt ligger klart. För hvarje gång vi vändt
i tingens bok en solljus sida mera,
vi skåda där ett framsteg, förr ej kändt.
I skalder, veten! Edra drömmar smyga
längs jorden tungt, om man vill mäta dem
med måttet af hur ångans fålar flyga
på järnskodd hof mot nya segrars hem ...
Ja, mänskan bjöd — materien var blott öra!
Ja, mänskan söker, skapar — vid en fläkt
af hennes genius frön till lif sig röra,
som skogen rörs af stormens andedräkt!
Ja, allt går framåt. Hvarje stund som svinner
ett märke ger. På afstånd sedt — ej när —
är släktets lif en flod, som mäktig rinner.
Ja, stor är tiden, stort vårt sekel är.
Och dock — en punkt är mörk ... med djup som skrämma:
mig tycks, att folken lyssna mer förströdt,
mer kallt än förr, o Kristus, till din stämma,
till ekot ifrån korset där Du blödt!
S. L—r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
