Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af honom från den tiden. Han såg
ut som en asket.»
»Kanske var det just därför,»
återtog Sölve Lindfors. »När allt kommer
omkring, fordra asketnaturerna
kanhända mest. Jag tänker på den intensitet
i begäret som . . . Försakelsen skulle
ju också kunna vara en omvänd form
af njutningslystnad —»
»Nej,» afbröt hon, »nej. Lidandet
har sin egen höghet. För den som
inte mött glädjen får man inte fläcka
sorgen. Förstår, förstår ni inte det?»
Hon reste sig från bänken och han
stod tyst. Detta var ett svall af
böljor, som förlamat orden på hans
lunga. —
Den aftonen hade han icke öga för
något annat än Martha van Ryswyck,
som knappt tog del i de andras sam
tal och var sä blek att hennes
styf-mor, hvilken visste hur man behandlar
dem som haft malarian, bad henne gå
och lägga sig i god tid.
Då hon dragit sig tillbaka, rodde
man ut på sjön, men den blifvande
filosofie doktorn talade om att han
måste skrifva till en kamrat och satte
sig ute på verandan i den stilla, ljusa
sommarkvällen. Framför honom låg
en skinnportfölj, och när han fyllt ett
pappersark, såg han igenom de sista
raderna:
Vacker — nej, jag tror inte du skulle
kalla henne vacker. Hon är blond och
hennes ögon äro gråblå — mer grå än
blå, af mild, ljus klarhet ■— och
blicken kommer dig lugnt till mötes och
dröjer med lång, lugn öppenhet i din
— dröjer där, söker och går som en
oafslutad fråga.
En stund satt han försjunken i
tankar. Det påbörjade brefvet fick intet slut.
Det var redan sent, när han hörde
sällskapet återvända från roddturen, och
ändå satt han rätt länge och språkade
med jägmästaren, som inte kunde
förmås att gå och lägga sig den natten.
Fru van Musschenbroek hade gifvit
honom sitt porträtt, där hon själf skrifvit
den mest smickrande tillägnan, och han
ville inte vara ensam om att glädja sig
åt så mycken älskvärdhet och skönhet
— han satte fotografin i salongen och
bad sin käre Sölve säga hvar han tyckte
den tog sig bäst ut.
Den blifvande filosofie doktorn
flyttade det vackra kabinettskortet från
kakelugnsfrisen till divansbordet och från
divansbordet till kakelugnen, där det
visade sig vara mest till sin fördel, men
då han kom in till sig, tänkte han icke
mycket på den bedårande hals och de
fulländade axlar han kunnat beundra
nyss. I den portfölj han hade under
armen låg det fullskrifna pappersarket
och han stod länge och såg ut framför
sig. Att ett par gråblå ögon voro mer
grå än blå och hade ett uttryck, som
han endast sett där, kunde näppeligen
intressera någon annan än honom själf.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
