Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolan är slutad för dagen. Barnen
äro redan långt på’hemvägen och på
skolans trappa står skolmästaren
rökande sin pipa och mediterande öfver
varat ofvanpå kaffet och de torra
två-öresbullarne. Kyrkovärden och
kommunalordföranden ha brådt med
vårarbetet och skolmästaren saknar i kväll
sina vänner vid »tolfvan» och
»sextiosex». Det är därför, han ser så dyster
ut, där han står på sin trappa.
Men ditbort vågar sig Rosengren icke.
Skolmästare ha det alltid smått och
så låtsa de sig alltid känna så väl till
lösdrifvarestadgan. Af bara
skrytsamhet och för att visa sig viktiga mot en
stackare.
Men bredvid skolan ligger ett hus.
Det är grått och dystert, med
stentrappor utan räck och med mycket små
fönster. Det är fattighuset. Men det
vet Rosengren icke och därför går han
dit. Och för öfrigt är han så hungrig,
så hungrig.
Rosengren knackar på dörren. Han
har lärt sig ödmjukhet under sexton
års vandring.
— Kom in!
Rosengren öppnar dörren med dess
klinklås och stiger på. Därinne ser
det tröstlöst torftigt ut. De nakna,
kalkrappade väggarne äro svarta af
rök. Taket är gistet och maskstunget
och rummets enda möbler äro en säng
med ett mycket grått lakan, ett
ran-kigt bord, en stol, en grönmålad
dragkista med tulpaner, som slingra sig
uppåt locket, samt ett hängskåp
må-ladt med samma färg som dragkistan
och med liknande tulpaner. Icke den
allra minsta gardintrasa i fönstret
antyder tillvaron af prydnadssinne hos
rummets innevånare. Dock, kanske att
ett sådant finns. Ty borta i fönstret
för en balsamin i en rostig
ansjovisburk en tynande tillvaro, medan en
nött psalmbok och »Sibyllas spådom»,
hvilka i en rörande enighet ligga
tillsammans på skåpet, väl få anses tyda
på böjelse för ideell sysselsättning.
På en stol vid bordet sitter en kvinna
på omkring fyrtio år. Hennes hår är
ännu tjockt och djupsvart, men hennes
ögon ha mörka ringar och kinderna
den blekgrå färg, som de få hos de
människor, hvilka lefva på knapp kost.
Rosengren stannar förlägen inom
dörren. Hvad skulle han här att göra?
Här har man ingenting att gifva
honom. Han har redan vän dt sig om
och lagt handen på dörrklinkan, då
kvinnan säger:
— Sitt fram!
Rosengren anser sig icke kunna afslå.
Han sätter sig på sängkanten, vrider
sig oroligt ett par gånger och frågar
så med ens, då den sugande känslan
i hans mage ånyo gör sig påmind:
— Hon har inte en bit mat att ge bort?
— Mat? Nej! Men mjölk och bröd,
om han håller till godo.
— Tack!
Kvinnan går fram till skåpet och
hämtar en skifva svart, smuligt bröd
och en skål mjölk, som är blå och
tunn som vatten, samt lägger fram en
sked af horn vid sidan af skålen. Så
reser sig Rosengren och går fram till
bordet, där han slår sig ned vid
anrättningen, medan kvinnan intager hans
plats på sängkanten.
Rosengren äter med god aptit. Han
säger ingenting —— men hans käkar
äro i jämn sysselsättning med att mala
sönder det torra brödet, som han då
och då sköljer ned med en sked af
den vattenhaltiga mjölken. Då han
slutat, torkar han skeden mot sin
tröjärm, lägger den eftertänksamt tillbaka
bredvid skålen och säger:
— Tack för mat!
— Tack själf!
Det blir tyst en stund. Så frågar
kvinnan:
— Hvar är han ifrån?
— Från lite hvarstans. Annars är
jag skrifven i Söderåkra.
— Såå! Där är jag barnfödd.
— Jaså! Det är jag med.
— Hvad heter han?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
