Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mast omgifva eller utkläda den
åstadkomna defekten. Efter hvad
embryologen Barfurths, anatomen Pfitzners
och andra forskares studier ådagalagt,
är emellertid en mera ingående
undersökning af särskildt regenerationens
tidigare faser ägnad att i hög grad
fördjupa vår insikt om regenerationens
egentliga väsen. Man är nämligen i
tillfälle att observera, att då t. ex. en
cellhinna skall öfverkläda en såryta,
de såret närmast befintliga cellerna i
denna hinna, hvilka framför andra
delar af denna senare varit utsatta för
skada, afdö, »nekrotiseras»,under det att
de relativt mera aflägset liggande
cellerna förete retningsfenomen, i det
att de bland annat föröka sig genom
delning. Men äfven en del af
cellerna i de genom nämnda förökning
uppkomna cellgenerationerna afdö, under
det att de öfverlefvande celler, som
förmå anpassa sig för de nya
betingelserna, komma att bilda
utgångsmaterialet för den regenerativa processen.
I och med denna förökning af
cellelement går emellertid hand i hand en
regressiv omvandling af samma celler
från den utvecklingsståndpunkt de
in-togo i den ännu intakta väfnaden till
en lägre, mindre högt utvecklad. De
celler, som sålunda komma att
tillsammans bilda regenerationens
utgångsmaterial, antaga till följd af nämnda
till-bakagående omvandling en mer
embryonal karaktär, bli till sin inre
beskaffenhet enklare, mera primitivt
byggda, än de celler som ursprungligen
uppbyggde den ännu oskadade
väfnaden. Den defekta väfnadens celler
återvända, närmare- sagdt, under
oaf-bruten förökning först till de
karaktärer, som utmärkte samma väfnads
celler under ett tidigt normalt
utvecklingsskede, för att från denna
utgångspunkt under regenerationens förlopp
allt mer tillägna sig de egenskaper,
som utmärka samma väfnad under
normalt fullt utveckladt tillstånd.
Embryologen Ribbert betecknar denna rege-
nerationen inledande, tillbakagående
metamorfos af cellerna såsom en
förlust af de egenskaper, som
karaktärisera samma cellslags sista
utvecklingsstadium. — Man måste af iakttagelser,
sådana som de nyss skildrade, ledas till
den uppfattningen, att den slutliga
produkten af regenerationen måste i
afse-värd grad vara beroende af den
ifrågavarande väfnadens egen
utvecklingsgrad ; och alldeles så som vid den
vanliga »ontogenetiska» utvecklingen de
enklast byggda väfnaderna, t. ex.
cellhinnorna, tidigare utbilda sig än de
mer kompliceradt gestaltade, t. ex.
ske-lettmuskelväfnaden och de perifera
nerverna, så regenerera äfven
cellhinnorna snabbare och lättare än de högre,
mera kompliceradt gestaltade
väfnaderna.
Regenerationens likhet med den
vanliga väfnadsutvecklingen är således,
åtminstone i formellt hänseende, tämligen
slående; och då betingelserna för
regenerationen på experimentell väg ju
gif-vetvis kunna varieras snart sagdt i det
oändliga i det att man ur en
djurkropp kan aflägsnä än den ena än den
andra organdelen eller väfnadsdelen,
så inses lätt af hvilken betydelse äfven
med afseende på den normala
utvecklingsläran studiet af regenerationen bör
vara.
Här är ej tillfälle till att närmare
ingå på de experimentella
undersökningar, som ligga till grund för vår
kunskap angående regenerationens
väsen. Blott några särskildt intressanta
experimentserier skulle jag i detta
sammanhang vilja beröra.
Genom systematiskt varierade
amputationer af extremiteter hos unga
axo-lotlar (ett slags vattenödlor) lyckades
det den ofvan nämnde Barfurth att
framkalla öfvertaliga extremitetdelar.
Barfurth benämner en dylik
regenerativ öfverproduktion, en
superregeneration. Han gick så till väga, att han efter
amputation af underarmen afskilde
genom ett följande snitt å amputa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>