Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Mina spanska sympatier . . . Du
pratar —» sade han till sin bror.
Ute i trädgården vandrade en
ljusklädd, ung gestalt. Det var Martha
och när hon steg uppför
verandatrappan, gick han ut och mötte henne.
»Tala litet om Österlandet i kväll»,
bad han. »Jag kom att tänka på
Jan-sen. Det är mig en gåta att han blef
buddhist».
Hon slog sig stilla ned på en soffa:
»Kanske är det inte så märkvärdigt
för dem som kände honom», sade hon.
»Det kan ju så vara», återtog han,
»men jag stod och tittade på Buddha
därinne. Har du sett något så
fullkomligt innehållslöst som det ansiktet
för att inte säga rent af dumt?»
Hon smålog: »Det är sant, det är
sant, det är ju inte mycket smickradt,
men om du kommer till klostret i
Colombo, får du kanske en annan
tanke, Sölve -— — Du har inte sett
Buddha sofva. Det har jag.
Åtmin-étone inbillade jag mig att han sofver.
Det finns en bild i alabaster därborta
med slutna ögon . . . När man ser det
uttrycket, förstår man buddhismen.
Buddhismen vill inte veta af handling
som — ja, som kristendomen. Det är
overksamhetens lära. Allt som är är
föränderlighet och elände och villa, och
lyckan är en dröm».
»En dröm», upprepade han. Det
var hennes stämma han hörde. Den
tycktes honom komma så långt
bort-ifrån.
»För kontemplativa naturer som
onkel Adriaan har det ju sin lockelse»,
fortfor hon. »Inte sant — man kan
ha ögonblick, då allt står stilla och
själfva lifvets glidande ström är ro.
Då har man hunnit det något mellan
vara och icke vara som är drömmen.
Hic jacet — jag vet inte om du
förstår mig . . . Där upplösas alla
spörsmål, all glädje och all sorg».
»Är det det högsta du kan tänka
dig, Martha?» frågade han lika sakta
som hon talat, och hon såg på honom.
Öfver det lilla bleka ansiktet drog en
klarhet: »Nej», sade hon, »o nej . . .
Jag hörde onkel Adriaan säga. ’Vår
herre Buddha’ men hvad är Buddha?
En varelse af kött och blod, som nådde
7iirvana. Munkarna därborta ha
radband liksom katolikerna, de be, men
hvem be de till? — De äro ateister.
Aldrig, aldrig skulle du få höra ordet
Gud ».
»Men», mumlade han, »Gud är ett
uttryck, hvad veta vi om Gud?»
»Vi veta det att — — •— ha vi
skapat oss själfva? Hur kommer det
sig att något sådant som du eller jag
lefver, tänker, känner och att de
träden därborta slå rot och växa, vissna
och dö? Du kan tala om
naturkrafterna, men då tillägger du dem något
af det jag tänker mig hos hvad jag
kallar Gud. Vet du hvad det är att
se någonting bortom hvad man ser?
Det visste onkel Adriaan. För honom
var allt mysterium, men han sökte inte
gåtans lösning. Han kunde bara skåda
och skåda, och jag undrar om han inte
ibland förlorade ända till medvetandet
om sitt eget jag, blef en atom i solen
eller i gruset vid sin fot».
»Du säger att solen är en sömn
därborta», inföll Sölve Lindfors.
»Kanhända han sof».
»Ja, kanhända . . . Buddhisterna
mena ju att vi äro till för att betänka
overkligheten af vår tillvaro. Jag lefver,
men mitt lif är ett sken, och jag dör
utan att dö. Det är min
individualitet, som går förlorad, och ändå vakar
vedergällningen . . . Kanske vore det
det allra ljufligaste att kunna hvila ut
i den tanken att man verkligen dör
ifrån jaget, men säg, säg — — —
Det skulle jag velat fråga Buddha, om
jag varit till den tid han vandrade här
på jorden: Ifall odödligheten inte rör
mig personligen, hvad kommer det
mig då vid om det finns en fortvaro
bortom grafven eller ej?»
»Ja», svarade han. »Buddha skulle
kanske talat i liknelser och bedt dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
