Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Både en tolerantare och en strängare
lära predikas. Och medan man
predikar — skjuter sig älskaren, för att
icke hans medbrottsling skall
komprometteras.
Konflikten utspelas på ett gammalt
jaktslott i Frankrike. Uppsättningen
gaf den rätta stämningen.
Spelet var i sin helhet godt. De
bägge hustrurna — man vet i det längsta
icke, hvem af dem, som trampat
äktenskapets helgd under fotterna, däraf
rubriken — gåfvos med värme af fruar
Sandell och Håkansson. Af herrarne
utmärkte sig hr Eliason för kraftig
diktion. Hr Svennbergs lefnadsglade, med
andras fel öfverseende markis var
acceptabel.
Pä Tristan Bernhards fars
»Reskofferten» spiller jag ej många ord —
ett oskyldigt skämt, åt hvars tokerier
man kunde skratta, men som inte ägde
den kvickhet, hvilken midt i det
skabrösa plägar utmärka t. ex. Feydeaus
upptåg..
Hrr Olsson, Klintberg, Johansson,
Byström bidrogo till en glädje, som
dock efter några kvällar tog slut, i det
»Reskofferten» utbyttes mot den mera
magnetiska »Charleys tant». Hr
Klintberg spelte med fart och humör
Oxford-studenten, som klär ut sig till den
brasilianska tanten för att vara förkläde
vid sina kamraters kurtis med ett par
unga flickor.
Spex är nog roligt — ibland. Men
inte bör man spela sådant på landets
största dramatiska scen.
De, som emellertid inte ville se
spex, kunde gå på Dramatiska teatern,
där man gaf »Karl XII.»
Strindbergs nyaste kung har fått sina
utläggningar — för och emot. Mig
tycks kungen troligt tecknad, i sin
sjuklighet, sin resignation inför ödets
slag, hvilken dock tillåter honom att
än en gång, den sista, flamma upp i
mod — han går mot Norge.
Pjäsen, dramatiskt ohållbar, äger dock
mycken stämning i andra och tredje
akterna.
Fjärde gick tämligen spårlöst förbi,
borde dock varit verksammast. Något
berodde väl på, att man aldrig fick
höra skotten från Fredriksten —- blott
markerade genom tysta ljusbollar —
aldrig det skott, som dödar
hjältekonungen. Men meningen var måhända,
att stämning skulle framkallas just
genom den ödesdigra tystnaden. Det var
så fint, att publiken inte begrep det!
Hr Palme var en i alla afseenden,
ej minst till det yttre, bra kung.
Noggrann studie hade här förenat sig med
innerlig förståelse till ett helt af
ovanligt slag. Hr E. Wagners Feif, hr
Skånbergs Gyllenborg, hr Envalls
missnöjde »man» böra nämnas liksom ock,
i små roller, fru Lindbergs Ulrika
Eleonora och fru Hanssons Katarina
Lec-zinska.
Det finns folk, som i sin
snusförnuftighet förargar sig öfver Strindbergs
historiska dramer. Dessa äga svaga
partier, ja, men dialogen är
underhållande och stundom höjer sig
författaren, trots mångskrifveriet, till
intensiva situationer. Och hvad’ beträffar
valet af perioder att insätta hjältarne
i, så har han naturligtvis rätt till
frihet. Om det passar hans natur att
hellre skildra Karl XII i dekadansens
stunder än i segerrusets tid, så är det
hans sak. Hvad en diktare skall teckna,
må han själf bestämma, kritiken har
bara att göra med, hur han gjort det.
Efter Strindbergs pjäs gafs ett par
gånger »Gengångare» med hr
Törn-quist som Osvald, hvilken spelades af
den rutinerade aktören med intresse.
Hvarför skulle jag grymt klandra
honom, äfven om jag såg, att han inte
fick fram allt, som finns hos den
ibsen-ska dekadanten! Kan någon göra om sin
natur? Hr Törnquist ser i hvardagslifvet
alltför frodig och belåten ut med världen
för att fullt illudera som den hysteriske
hy-pokondern. Han lyckades ändå bra i
slutscenen och hade fördelen af en så god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
