Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som man torde erinra sig,
Tolstoj och låg den gamle ryske siaren
den modärna och författaren för kort tid
se-skönlittera- dan svårt sjuk på sitt gods,
turen. och vid hans höga ålder hade
man all anledning befara, att
hans dagar snart skulle vara räknade.
Den gamle mannens järnfasta
kroppskonstitution öfvervann emellertid sjukdomen,
och Tolstoj tillfrisknade åter, ehuru det
väl knappast är troligt, att han till den
grad återhämtat sig, att allmänheten vidare
skall kunna motse särdeles många arbeten
från hans hand. Så snart den gamle
aposteln åter kände sig på bättringsvägen,
grep han emellertid åter till sitt vapen,
pennan, och skref en skarp uppsats om
intelligensens och skönlitteraturens förfall:
hvarken författarnes begåfning eller deras
alster äro, menar han, längre hvad de voro,
då han själf började sin litterära bana.
Uppsatsen har form af ett företal till ett
arbete om »bondens af Polenz, hvilket
Tolstoj önskar se i hvar mans hand. I
detta företal yttrar den gamle mannen, att
under de femtio senast förlidna åren den
bildade allmänhetens smak och omdöme
märkbart sjunkit, ett förfall, som man kunde
konstatera i alla grenar af litteraturen. I
den ryska poesien hade sålunda Puschkins
och Lermontovs lagrar öfvergått på mycket
tvifvelaktiga poeter, ända ned till
Nekras-sov, som alldeles saknade poetisk begåfning,
och därefter till Alexis Tolstoj, som vore
en tillkonstlad och prosaisk versmakare,
och efter honom till svaga, enformiga,
fullständigt talanglösa rimsnidare, till dess att
allt till slut blifvit idel förvirring och ingen
mera ens visste hvad poesi är eller själf
förstod hvad och hvarför han skrifver.
Tolstoj fortsätter därefter, och häri torde
han icke heller ha så alldeles orätt:
»Den litterärt bildade allmänhetens
okunnighet har numer blifvit så stor, att alla
verkliga tänkare, skalder, skriftställare, icke
blott de, som tillhöra forntiden, utan äfven
de, som äro barn af nittonde århundradet,
betraktas såsom öfverlefvade, efterblifna,
hvilka icke merä tillfredsställa den nya
generationens raffinerade och högre fordrin-
gar; man behandlar dem med förakt eller
med ett nedlåtande löje. För den nya
generationen är filosofiens sista ord
Nietz-sches tomma, omoraliska, grofva och
svul-stiga pladder; ett konstladt hoprafsande af
ihåliga ord, som förbindas af rytm och rim
betraktas såsom poesiens ne c plus ultra\
på alla teatrar spelar man stycken, hvilkas
mening icke är klar för någon, författaren
icke undantagen, och man trycker och
sprider i milliontals exemplar under namn
af konstverk romaner, som sakna idéer,
uppfinning och hvarje skymt af
konstnärlighet.»
Orsaken till så sorgliga förhållanden
måste enligt Tolstoj sökas i öfverproduktionen.
»I hvarje sak», anmärker han sålunda, »är
öfverproduktionen skadlig, men då den visar
sig i föremål, hvilka icke äro ett mål utan ett
medel, blir den ändåfördärfligare. Hästaroch
vagnar, såsom transportmedel, kläder och
hus, såsom skyddsmedel mot väderleken,
god och lämplig föda, såsom medel att
bevara organismens krafter, äro mycket
nyttiga saker, men så snart människorna
börja betrakta ägandet af dessa föremål
såsom ett mål och i denna besittning finna
en tillfredsställelse för sin fåfänga, äro de
icke längre nyttiga, utan bli skadliga. Så
har det också gått med boken i det
europeiska samhällets litterärt bildade kretsar.
Den för den obildade folkmassan absolut
nyttiga boken har längesedan blifvit ett
verktyg för okunnighetens spridande i den
bemedlade klassen».
Detta låter som en paradox, men
Tolstoj söker bevisa dess sanning, på följande
sätt: »Intressen och smak hos personer,
som läsa, äro alltid låga och grofva, och
för att böckerna skola ha framgång, måste
de motsvara denna majoritets tycken.
Pressen uppfyller ständigt denna fordran, ty
bland de personer, som fabricera böcker
och skrifva i tidningarna, finnas långt flera,
hvilka dela hopens låga smak och simpla
intressen, än skriftställare med fin smak
och upphöjda intressen. Och som, tack
vare den för böcker och tidningar vanliga
kommersiella kutymen, dessa författare,
som skrifva för massan, rikligen betalas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
