Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken häftighet hos Gustaf, hvilket raseri
hos Ernst! Hur många tårar pressade
de ej ur mina ögon, men med hvilken
kallsinnighet bemötte jag dem ej. Hur
ofta nöp jag dem icke, eller gaf dem
ett slag med min parasoll när någon
af dem på promenaden, på teatern
eller på balen vågade se på en annan
flicka än mig. Hvilket behag, hvilken
förtjusning, hvilken lycka låg icke uti
allt detta.
O! dessa fem år af fattigdom, hvad de
voro sköna, hvad jag då var rik.
Men de voro likväl ej så sköna som
de fem år jag sedermera tillbringade
vid teatern. Hvem kan någonsin
åter-gifva mig den dagen, då jag
debuterade. Jag . var då tjugu år, jag spelade
illa, men jag var så vacker att man
förlät mig. Flere kritici påstodo att
det varit bättre om jag haft mindre
skönhet oeh mera talang, men sådana
omdömen misshagade mig ej. Och när
man på ena sidan ropade »bravo
Zer-lina», men på den andra skrek, »ned
med Zerlina», så satte detta mitt
blod i svallning och jag var lycklig.
Hvad som isynnerhet roade mig på min
teaterbana var att, under de fem år jag
beträdde tiljorna, jag aldrig en minut
föreföll medelmåttig, ty antingen var
jag beundransvärd eller afskyvärd.
Antingen kastade man till mig
blombuketter eller ock hvisslade ut mig. Då
kom jag hem med döden i hjärtat.
Jag vred mina händer, jag skrek, jag
ropade allt hvad jag förmådde:
»Ovärdiga, nedriga publik»! Dessa aftnar
var jag lik den kejsare, som önskade
att romerska folket haft blott en hals
för att med ett enda hugg kunna
af-skära den. Om jag haft publiken i mina
händer, så skulle jag strypt den eller
med mina naglar utrifvit dess ögon.
Dagen efter då tanken på den
förflutna aftonens motgångar uppeldat mig,
var jag verkligen sublim. Jag spelade
charmant. Man höjde mig till skyarne,
man öfverhopade mig med
handklappningar, man begrafde mig under
blombuketter. O, om jag då
kunnat sluta publiken i min famn! Jag
hade velat kasta mig på knä och
utropa: »O, publik, du är mitt allt på
jorden; hvad befaller du din slafvinna?»
Detta lif var skönt, omväxlande och
gladt ty det innebar sinnesrörelser,
nöjen och förströelser. O, hvilka nöjen!
Den ena dagen en utfärd till
Montmo-rency med middag i gröngräset,
mycket dålig men mycket rolig. Den andra
middag med pastej och tryffel på ett
värdshus. Sedan balen vid Renalagh
och valsen och kurtisörerna, som voro
svartsjuka och duellerade och sedan åto
en bastant frukost tillsammans men
dödade hvarandra aldrig. Dessutom
tusen andra nöjen men—nu däremot!
Nu är jag en dam på trettio år, en
gift dam, en ansedd och förnäm dam.
Nu är jag baronessan Champignolles.
Jag är rik, mycket rik. Jag åker nu
ej mer i omnibus, dessa förtjusande
vagnar där så mången fot sökt min,
där så många ögon betraktat mina. Jag
har en grann vagn, jag har betjäning,
som afbidar alla mina befallningar. Jag
har en man, som inte är ful, inte är
gammal. En man som är godsinnt,
mera godsinnt än något ideal kan vara.
En man som från morgon till kväll
bemödar sig om att gissa till mina
önskningar, läsa i mina tankar,
tillfredstäl-la mina nycker. En man som tillber
mig, som aldrig tillbedt och aldrig skall
tillbedja någon annan. En man som
icke är svartsjuk, som skulle kunna se
hela världen för mina fötter, utan att
det minsta oroa sig, ty han vet att jag
älskar honom, den nedrige. Jag har
icke mera orsak att gråta, jag har icke
mera skäl att förarga mig eller att vara
ledsen, ty alla mina önskningar
uppfyllas, innan jag ens hunnit nämna
dem.
Om ödet åtminstone ville skicka mig
en sorg, men nej. O, hur
förskräckligt enformigt! Alltid en klar himmel,
ej det minsta moln. Alltid en lugn,
spegelklar yta, aldrig någon motvind,
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
