Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och såg på kandidaten. Båda hade
ett egendomligt uttryck och det dröjde
en stund, innan någon af dem
blandade sig i samtalet.
Middagen räckte länge, och när man
reste sig från bordet, bjöd jägmästaren
dona Mercedes sin arm. Hela
sällskapet gick ut i trädgården, och
Hjalmar, som var vid ett strålande lynne,
hade tagit sin lilla Dortje om lifvet.
Den blifvande filosofie doktorn och
fru van Ryswyck kommo ett litet stycke
efter de öfriga: »Nu ha svenskarna fått
sin dom,» smålog han. »Intet
temperament. »
»Sölve,» sade Martha, »lägger du
verkligen märke till något sådant?»
»He, ja,» svarade han, »ja, det gör
jag af det skälet att — — — Jag
har inte träffat så många sydländingar
och jag vet att de ha ett plus, som
vi sakna, men tror du inte att många
nordbor ha en råga i förnimmelsen,
som de andra inte drömt om? Hvad
vi förlora i hastighet ta vi kanske igen
i uthållighet och i den rufvande brand
med hvilken — — — Det finnes väl
lidelse och lidelse . . . Mina så kallade
vänner inge mig ofta en egendomlig
otålighet. Hvad som fattas dem är
kanske det att blodet slår för få slag
i sekunden. För en fem, sex år sedan
kunde min öfvertygelse få en
intensitet, som jag inte kan beskrifva. Som
en sagans salamander gick jag
hundrade gånger om dagen oskadd
igenom eld.»
De logo båda och hon såg tankfullt
ut framför sig: »Du är entusiast, Sölve,»
sade hon sakta med sin blida röst.
Hennes »du» kom som ett mildt, hvitt
sken i skymningen omkring dem; det
gjorde honom godt att höra det.
»Jag tror,» återtog hon, »att det är
en lycklig egenskap och de säga —
din mor sade att hon aldrig mött den
så ofta som hos svenskarna, ja, du
minns henne kanske inte —»
»Åh, Martha, visst minns jag henne.»
»Naturligtvis ... på ett sätt. . . Du
har väl gjort upp en bild af henne.
Att döma efter det lilla jag sett, var
det en mycket fin kvinna. Jag har
läst några bref hon skref till en af
mina fastrar, som också är död. Där
talar hon just om den spännkraft man
finner hos er . . . Du kallade det viljan
till det ouppnåeliga härom kvällen, tror
jag, och jag förstår att det kan
hänföra — det är bara synd att
häftigheten i känslan förtär sig själf.»
Han sade intet och hon fortfor ännu
saktare: »Ni kallna så lätt, det är det
farliga och så mycket mer
försåtligt som man skulle kunnat tro att det
ni skänka, det är själfva
oförgänglig-heten. Man känner en trygghet, en
ro midt i värmen, som har något af
evighet i sig ... skref din mor... och det
grymma är att allt detta försvinner. Det
sker så hastiga förvandlingar inom er
— man vet inte hur och hvarför. Jag
tror att ni låta förnimmelsen sväfva
så högt och flyga så vidt att vingarna
slakna och tröttna och det trodde hon
också. ’De komma dig till mötes med
famnen full af löften’, står det i ett
af de där brefven, men när du litar
som fastast på allt detta, är det kanske
för länge sedan borta’. För mig . . .
som för din mor . . . skulle all
vänskap och — och all djupare
öfverens-stämmelse mellan två människor ha
något af det vi kalla evighet, och det
tänker jag så ofta: Hellre dö utan att
ha lefvat än känna den besvikningen
och se att det jag trodde skulle räcka
för alltid knappt räckte en dag».
»Martha», hviskade han.
»Det är fegt, det tycker jag själf
också», mumlade hon, »men det kan
ju hända att viljan till lifvet är skör
hos mig. Tänker du någon gång på
hvad vi gå emot antingen det nu finns
en fortvaro inne i det okända eller
inte? Det enda jag vet är att jag inte
vet något, men just det att jag ser
stängslet om mig och anar ett lif där
bakom, visar väl ändå att det finns
något, som kunde nå andra världar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
