Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RICHTER. Hamtiqvist, foto.
ning af Aida i Wien, där
Richter i många år haft sin
egentliga verksamhet som
kapellmästare vid operan. I
den stora finalen i Verdis
nämnda opera inlade Richter
en riktig italiensk glöd och
fart, som oemotståndligt ryckte
alla med, och här i Stockholm
var hans sätt att dirigera en
Liszt-rhapsodi det kanske mest
personliga, han visade af sin
konst.
Emellertid är Richter icke
något sprakande och lysande
geni — sådana kunna också
förirra sig till en
kapellmä-starstol, ibland — men en
desto mer sund och
harmoniskt utrustad musikalisk
natur, fenomenal i fråga om
minne. Att så som Richter
icke använda partitur på de
två konserter, han här
anförde, kan vara blott tomt begär
att briljera, musikaliskt
snobberi. Hos Richter var det så
ej; han kände och
behärskade sina partitur så i grund, att
han dem förutan kunde ge de
mest minutiösa anvisningar, j Hans sätt
att dirigera Eroica-symfonien borde här
ha gjort epok; han fick där utan partitur
faktiskt fram vida mer, än hvad våra
egna kapellmästare lyckats få fram ur
partituret. Hvad Wagner i skrift och
lara predikat om nödvändigheten att
öfverallt ta fram melos, den ledande
melodiska tråden i Beethovens
symfonier — något som var klart för honom
alltsedan 1839, då han i Paris under
Habeneck hörde nionde symfonien —
det tillämpades nu hos oss för första
gången mer konsekvent af Richter,
hvilken liksom Hans v. Biilow
utbildats af Wagner. Saken tyckes enkel,
att söka en mening, tanke öfverallt,
och hos Beethoven finns alltid en
sådan; enkel som Columbi ägg. Hvad
beträffar tempon, så frapperade det
relativt långsamma föredraget af
scher-zot, hvarpå tydligheten och
klarheten vunno ofantligt. Förut har det
icke varit utan, att man litet undrat
öfver, att Beethoven kunde sätta ett
så muntert stycke in i sin symfoni
omedelbart efter den gripande
sorgmarschen; ett präktigt scherzo, utan
allt tvifvel, vanligen jagadt fram i ett
ytterst briljant tempo ungefär som
slutet af ouvertyren till Tell. Nu höljdes
glädjen in i ett halfdunkel, och så blef
det mening i det hela. — Nå, om
föredraget hos Beethoven kan man
disputera. Just därföre, att denna
musik säger så mycket, kan föredraget
tänkas variera.
En nyhet och en fullödig sådan fingo
vi höra i Brahms’ första symfoni. Ett
helstöpt mästerverk, fulländadt utfördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
