Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senterade af Veras far och hennes älskade,
för hvilkas oförenlighet hon blef offret.
(H. Gebers förl.)
»Mellan Älfvarne» heter en ny samling
skildringar från norrländska bygder af
Hjalmar Höglund. De små berättelserna
ha visserligen ingen slående originalitet,
men de äga i sin anspråkslöshet något
visst trofast och lefvande uti sin känsla för
hembygden, understundom icke utan sin
torroliga humor vid teckningen af
folklif-vets och tillvarons små händelser och
personer där uppe. (H. Gebers förl.)
Af öfversättningsarbeten har man från
senaste tiden en hel mängd att välja på
och, hvad som är ännu bättre, bland dessa
— åtminstone bland dem, som jag haft
tillfälle att taga kännedom om — flera,
hvilkas bekantskap man gör med stort nöje.
Till dessa räknar jag nästan i främsta
rummet »Elisabeths debut i stora världen»
af Elinor Glyn, en verkligt härlig satir
öfver de aristokratiska kretsarne i England
och Frankrike, genomförd med det yppersta
humör och den konsekventaste ton från
första raden till den sista, i form af en
sjuttonårig rik och vacker arftagerskas bref
till sin mamma under gästbesöken hos
förnäma släktingar. (Fr. Skoglunds förl.)
Med spänning måste hvarje läsare, han
må vilja det eller ej, följa Conan Doyles
uppteckningar af sin vän Sherlock
Holmes’, privatdetektivens, märkvärdiga
äfven-tyr. Så icke minst i det senaste af dessa
»Baskervilles Hund», där trådarne hemskt
och på det konstigaste sätt i världen äro
invecklade i hvarandra men till sist
naturligtvis, tack vare hufvudpersonens
öfver-mänskliga skarpsinne och energi, upprullas,
så att allt länder till bästa. — Efter denna
längre berättelse följa ett par kortare,
»Sjöfördraget» och »Det sista problemet». Det
senare beskrifver Holmes’ slutliga
undergång i kampen mot sin fiende,
förbrytar-nes konung, professor Moriarty. — Men
hur är det, har man ej hört omtalas, att
han uppstått igen? (H. Gebers förl.)
Det alltför ofta använda och följaktligen
missbrukade uttrycket att ett arbete fyller
en lucka i vår litteratur kan dock med allt
skäl användas i fråga om det af prof. H.
Schiick redigerade »Urval ur
Världslitteraturen,» som nu börjat i goda
öfversättnin-gar utgifvas (från hr H. Gebers förlag).
Utgifvaren påpekar i sin anmälan, att denna
samlings ursprungliga syfte varit att
åstadkomma en läsebok till hjälp vid den
akademiska undervisningen i allmän
litteraturhistoria, ty, såsom det rätteligen anmärkts,
det är ju orimligt att läsa litteraturhistoria
utan att samtidigt läsa litteraturen. Men
— och detta gäller ej blott de akademiska
kursarne — för de ojämförligt flesta saknas
förutsättningarne att göra dessa studier på
de klassiska eller mindre vanliga moderna
språken eller ens att därför finna en
ersättning i tyska eller franska öfversättningar.
Vår egen litteratur är torftig med-, hänsyn
till sådana men saknar dem dock ej
alldeles, och det är till en del sådana
godkända, men till en del nya öfverflyttningar,
som skola finna plats i detta urval. — Det
utkommer i tre samtidigt fortlöpande
serier, Antiken, Medeltiden, Renässansen, och
den bör för hvarje allvarligare litteraturvän
blifva en verklig skatt.
Jag fördristar mig icke att afgifva något
kritiskt omdöme om de fyra diktsamlingar,
som ligga framför mig: »Arbetare» af Kart
Erik Forsslund’och »Spelman Hjärts visor»
af Esaias Collin (Wahlström & Widstrand),
»Hägringar» af Ejnar Smith. (Alb. Bonnier),
samt »Goliardsånger och Gatans ballader»
af Johan Levart (Gust. Lindströms förl.) —
Icke därföre, att jag vill göra mig till att
vara så genomprosaisk att jag skulle sakna
allt sinne för poesi eller begrepp om dess
värde. Men diktaren, som nedlagt, i bästa
fall, sin själs varmaste strömningar men,
i hvarje fall, ett allvarligt bemödande att
i poesiens, former ingjuta sitt hjärtas
tankar, har anspråk på att få detta sitt arbete
pröfvadt, det må nu ske till berömmelse
eller klander, med mera mogenhet än hvad
som kan bestås efter en hastig
genomläsning. Det är för den skull af ren
grann-lagenhet mot dessa fyra, sins emellan helt
olikartade, poeter som jag afhåller mig
från att kasta fram några omdömen om
deras nyss uppräknade verk.
Till poesien brukar man ju ibland
hänföra dramatiken, och äfven om detta just
icke alltid är så riktigt, begagnar jag i alla
fall tillfället att i detta sammanhang
omnämna hr Fredrik Nycanders 4-aktskomedi
»Teaterlyckan», som för någon tid sedan
gafs som matiné-representation å Svenska
Teatern och sedan utkommit i tryck
(Nilsson & Berglings förl.) — Jag har sett
anmärkas mot pjäsen, att den skulle innebära
en nog elak, jag tror till och med det sades
ohöfvisk, satir mot scenens konstnärer och
andra som stå kulisslifvet nära. Är
förebråelsen berättigad eller ej, i hvad som
gäller »Stockholm. Nu,» såsom ort oph
tid angifves under personalförteckningen ..?
Därom kan jag ej döma; men hvad som
är säkert, det är att satiren passar in på
scenens människor i allmänhet taget, att
den är kvick och rolig — och att det skulle
vara nöjsamt att se stycket ingå i någon
teaters repertoar.
Den välbekante konsthistorikern d:r Aug.
Hahr skrifver en »Handbok i arkitekturens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
