Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den grå uttern hade fortsatt sin väg nedöfver
älf-ven och märkte snart, att han ej längre var
förföljd. Med lätt hjärta skakade han af sig de
forna banden och beslöt att draga ut i världen på
egen hand. Men det dröjde likväl länge, innan
han tänkte på att söka sig någon föda och lägga
sig till hvila.
Nu hade ett nytt lif fullt af under öppnat sig
för honom. Han kände sig som en öfverlägsen
varelse — herre öfver älfvarne och herre öfver sig
själf — utan moder och syster, som kunde lägga
band på hans öfvermod och med en värld framför
sig, som tycktes honom så oändligt ljus och skön.
Han började så småningom få regelbundna vanor.
Vid första daggryningen uppsökte han sin hvilobädd
och sof dagen igenom. Vid skymningen kröp han
fram, dök glad ned i älfven för att efter intagen
måltid krypa upp på någon gammal trästam och
iakttaga hvad som försiggick i närheten.
Med tiden blef gråskinnet mycket skicklig i att
fånga fiskar, grodor och maskar. Han fann snart
ut, att hans blotta närvaro i en dam var nog för
att drifva fiskarne darrande till stranden för att
söka skydd, och dit följde han dem och jagade
dem fram och tillbaka, tills han lyckades drifva
den han sökte in i något hörn, där han medelst
ett enda hugg kunde försäkra sig om sitt byte.
När han kom till någon djup dam, dök han
genast ner såsom hans moder lärt honom i
slingrande bukter, och när han sprang öfver land följde
han städse diken och häckar. Han hade snokat
upp några riktiga ålsumpar i närheten af älfven,
och dit begaf han sig ofta och kalasade på de
fetaste ålarne.
Ingenting öfvergick i hans tycke en riktigt fet ål.
Om du hade erbjudit honom en ål och en lax, så
hade han kanske bitit en liten bit ur laxens rygg
för att märka honom med vattenmärket, men ålen
hade han med säkerhet mumsat i sig. Han hade
så fin lukt, att han kände ålen i gyttjan på långt
afstånd och var säker på att hugga den, där han
satte ned sina tassar.
Ehuru han var så förtjust i fiskar och äfven
grodor, så föraktade han ingalunda kött utan tog
gärna en och annan vattenråtta eller andunge till
lifs. En gång tog han till och med en stor anka i
benet. Det var egentligen mer på skämt som han
attackerade henne, men när det nu var gjort, så
hade han ett angenämt arbete hela natten med att
plocka fjädrarne af henne och gnaga af benen.
»DE KÄMPADE SOM ENDAST UTTRAR
KUNNA KÄMPA.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
