Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jaså, — åh ja, nu förstod hon hvad
han hade velat, då han kom in.
— Jag är rädd, att de kosta
mycket pengar, Henrik, mycket mera, än
vi ha råd till. —
— Åh nej, tror du verkligen det,
Martina, — så förskräckligt mycket
kunna de väl inte kosta?
— Vi ha inga pängar till
öfver-lopps, Henrik, vi ha intet att ge ut
på osäkra experimenter. —
— Men detta är då inte
experimenter, Martina, — om jag bara
kunde få kycklingar, riktigt många
kycklingar skulle jag snart tjäna in
alltsammans igen. Jag kunde ju också
ha många flera höns då och sälja
mera ägg, ser du. —
— Det tjänar ingenting till, Henrik,
vi kunna inte göra det. —
— Alltid är det så, — gnällde han,
— när jag vill något, som kunde vara
till nytta och gagn för oss, då säger
du nej, — hvar gång, som du vet,
att det är någonting som jag önskar
mig, så nekar du mig det; — rösten
darrade och ögonen blefvo våta, du
ville visst helst vara alldeles kvitt mig
— åh, om jag bara redan låge djupt
under jorden! — här kväfde gråten
hans röst och han gömde ansiktet i
händerna.
Hon lade strumpan ifrån sig och
gick bort till honom. Öfver hela
gestalten med det slätstrukna, gråsprängda
håret, det fårade ansiktet, de
arbets-slitna händerna och den tarfliga
dräkten låg där ett drag af trötthet och
resignation. Hon strök handen öfver
hans böjda hufvud och sade mildt:
— Var inte ledsen, Henrik, jag
skall se till, hvad jag kan göra. —
— Åh, Martina, — han såg upp
på henne med samma nyfiket glada
ögon som ett barn, hvilket torkar sina
tårar vid löftet om en ny leksak —
åh, hvad du är snäll! Men det blir
kanske omöjligt, — tillade han
modstulet.
— Ah, jag får väl försöka finna en
utväg, —- hon såg medlidsamt på
honom och log matt. — Du får väl
höra dig för hos Svenson, hvar du
kan få en sådan där maskin så billigt
som möjligt. —
— Tack, Martina, åh, tack skall du
ha — ja, och så får jag nog lof att
se efter, om det inte kunde ha
kommit en kyckling nu; — han smög sig
ut, och med en suck satte hon sig
åter vid bordet, drog strumpan öfver
handen och började arbeta igen.
Hvarifrån skulle hon få pengar till
den här maskinen ? Sälja något? Det
fanns ju ingenting mera att sälja,
silf-ret, de antika stolarne, — allt, t. o.
m. hennes egna blygsamma smycken,
var för länge sedan borta. Spara på
något? Ja, på hvad? Man måste ju
äta sig någorlunda mätt för att kunna
lefva, och om hon skulle börja spara
här, så betydde det svält. Hon drack
ju ej mera kaffe på eftermiddagen,
och sedan doktorn ordineradt ägg till
Henrik, hade hon inte mera råd att
taga socker och grädde i sitt svaga
frukostkaffe. Middagen — ja, för
hennes del bestod den som oftast af
gröt eller litet sill och några potatis,
— stackars Henrik måste ju ha
närande och lättsmält mat, och den var
så dyr. Åh, huru förändradt allting var.
Hon mindes den tiden, då hon drog
in i postmästare Bergströms hem
såsom hans vackra, bortskämda unga
hustru; huru godt hade hon inte då
haft det, huru glad hade hon inte
varit, och huru öm var han inte emot
henne! Dagarna gingo med sång och
fröjd, — lifvet var ljust, lifvet var lätt
att lefva Vänner och bekanta gingo
ut och in, gärna öppnade hon sitt
vackra hem för dem. Men så hade
en dag Bergström, som en tid varit
nervös och besynnerlig, kommit till
henne, — han hade gråtit, snyftat, —
det var ute med honom, — han hade
tagit af postens medel, nu kunde det
inte längre döljas, — nu kom
skammen och straffet. Hon var såsom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
