Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögon: »För nirvana finns intet uttryck;
det öfvergår allt begrepp.»
Den unge lärde stod stilla framför
målningarna: »Jag tycker jag hör Jan
-sen — som jag aldrig har hört, det
är sant.»
Patern betraktade honom med en
axelryckning: »Min vän, vill ni att jag
skall säga min mening? Ni är en
fantast, en fantast, ja, och det är just
sådana som ni som bli deras byte,
men för en människa med en smula
sundt förnuft —»
Han brydde sig inte om att
fortsätta meningen utan gick bort till den
infödde, som visade honom en målning,
föreställande den förföljde Uuddha, som
döljer de heliga böckerna bakom ett
träd, och hans unge reskamrat steg
öfver tröskeln till nästa rum.
Innanför en skyddande glasmur, som täckte
hela långväggen, låg en jätteskepnad
af alabaster med smaragdögon och långa,
genomstungna öronsnibbar släpande
utåt axlarna. Det var Buddha, och
vid hans hufvud hade de troende
offrat röda, och hvita blommor, hvilka
fyllde luften med ångor af slummer
och dröm.
Ett ögonblick stod den främmande
och såg in i de vidöppna pupillerna;
så vände han sig bort. En annan
Buddha, som blänkte af ädla stenar,
hade satt sin fot på glasögonsormens
hufvud, men det var icke detta han
sökte. Längst nere vid dörren hvilade
en bild i kroppsstorlek. Den hvita
gestalten låg med tinningen lutad emot
högra handen. På pannan sken
vishetens gyllene tecken och ögonen
tycktes slutna. Nu såg han Buddha sofva.
Ur alabasterdragens orörlighet talade
något som kanske var nirvana — en
drömlös ro bortom lif och död.
Var det detta man skulle nå, eller
var det något som man bar inom sig
utan att veta det förrän — ja, förrän
man fattat att det man griper och
famnar ofta är en villa och att det som
gick som ett sken igenom ens tillvaro
var det enda verkliga? Det var ett
mysterium. Här hvilade all undran
och alla frågor liksom den frid, som
öfvergår allt förstånd och som hägrar
bakom det man måste pröfva och lida
om och omigen, utan återvändo. Till
hvad ändamål? Hvem vet det?
Det var ju möjligt att den som stått
stilla inför den gåtan måste bryta upp
och gå vidare och tillryggalägga många
fler stadier på vägen, men vid hvarje
milstolpe skulle han se sig om och
tänka: Det är icke här jag nått målet.
Därborta var det — inne i det lugn,
som står öfver lifvets och dödens
bländ-verk . . . och som väntar på mig.
Skymmas kunde det af många täta
dimmor, men den människa, som
kommit en att ana något af detta, skulle
tala i allt som tiger omkring en och
som är spörsmål och undran, tills det
kanske en dag . . .
Han som stod och betraktade Buddha
förde bägge händerna öfver håret. Det
drog ett mörker öfver hans ansikte.
I hans innersta bodde en sorg. Dag
och natt stod det för honom att han
förlorat något som han ägt i en annan
och högre mening än det man äger
— men att mista någonting likt detta
betydde kanske intet mot det
underbara att det en gång funnits till i ens lif.
»Jag såg dig inte,» tänkte han, »det
var därför, Martha. Nu skall jag
alltid se dig . . . bortom det jag ser.»
— — — Inför det alldagligaste i
tillvaron skulle han kanske stanna och
mumla: Hic jacet . . . Bakom allt, öfver
allt stod det outgrundliga, och det vi
känna att vi icke fatta kommer oss
kanhända närmare än det vi tro oss
förstå .. .
»Hörde ni?» frågade fader Francois.
Han och förevisaren stodo framför
alabasterskepnaden med de gröna
pupillerna och singalesen hade mycket att
förtälja. Dessa lemmar hade mäjslats
af jättehänder för tusen och åter tusen
år tillbaka, och som de öfvernaturlige
framställt honom låg Buddha och skå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
