Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dramatiskt hänseende
verkningsfullaste, är första aktens femte scen,
hvari Leonardo berättar om sin
upptäckt af Agamemnons och Kassandras
grafvar. Där är både ett vackert språk
och ett dramatiskt lif, som verkar
betagande.
Jag har haft det oskattbara nöjet att
många gånger se Duse uppträda, men
jag tycker mig aldrig ha sett henne
större och ädlare i sin konst än som
den blinda Anna i La Cittä morta.
Rollen är som skapad för henne och
hennes naturell, och naturligtvis är den
väl också skrifven för Duse. Det är
icke endast med tal och minspel, som
Eleonora Duse åstadkommer en sådan
mäktig verkan, det ligger så mycket i
alla hennes gester, bara en rörelse af
hennes finger säger ibland mera än ett
uttaladt ord. Eleonora Duse talar med
tvenne munnar, den andra är hennes
uttrycksfulla, subtila händer. Och
denna enkla naturlighet, som hvilar öfver
hela hennes uppträdande — allt ser så
lätt ut, att man tycker litet hvar kunde
stiga fram och göra samma sak. Som
den blinda Anna glömde hon ej en
enda gång det stirrande uttrycket i
ögonen, men det öfriga ansiktet
åter-gaf lifligt hennes själs växlande, fina
stämningar. Stora, beundransvärda
konst, fri från all onatur, verkande
oemotståndligt på en andaktsfull
åskådare!
För första gången kan jag
konstatera, att Duse var sminkad —
visserligen helt lätt, men ändå tillräckligt
för att det skulle kläda henne
förträffligt och göra henne ungdomlig. Hon
bar en rödaktig peruk, som också
passade henne utmärkt. Toaletterna —■
tvenne hvita och en mörkgrön dräkt
med broderier — voro särdeles vackra.
Äfven denna gång hade Duse ett
godt sällskap, i synnerhet utmärkte sig
signor Dante Capelli i Leonardos svåra
och obehagliga roll. Carlo Rosaspina
var god som Alessandro och signorina
Pagano gjorde verkligen hvad hon kun-
de af Bianca Maria, hvilkens alla
öfver-lägsna egenskaper omtalas af
Alessandro, men som åskådaren aldrig får
något klart begrepp om. — Maria
Eleonora Duse, såsom hela namnet ljuder,
tycker, som redan anmärkts, mycket
om starkt och impulsivt bifall —
måhända fick hon icke nog däraf i
Stockholm, ty jag vet, att hon yttrat, det
hon föredrog Köpenhamn och där var
ju publiken stormande, någonting i stil
med Berlins — men hon är också
mycket, mycket svag för blommor, hon
formligen dyrkar dem och kan icke
erhålla nog däraf. Jag har så ofta
sett, med hvilken oändligt smeksam
rörelse hon upptagit de blommor som
inkastats på scenen, och de massor af
blomster, hvilka vanligen bruka
uppfylla hennes rum i de hotell, hon
bebor, vårdar hon med största omsorg.
Jag påminner mig ännu så väl det
vackra uttrycket i hennes ansikte, då
hon en gång under ett besök, som jag
aflade hos henne, gick fram till ett
bord, hvarå stod ett högt glas med en
liten obetydlig blomranka, och med
handen for lätt öfver densamma. La Duse
älskar också att omgifva sig med
konstnärliga afbildningar och fotografier af
antik skulptur. Väggarna i
hotellrummet bruka vara betäckta därmed —
vanligen ouppklistrade fotografier,
fast-satta med knappnålar.
Jag har hört så många undra, om
Duse någonsin är glad, och om hon
kan skratta. Jo, för all del — hon
kan vara både glad och munter, och
jag har till och med hört henne skratta
riktigt uppsluppet. Men det
melankoliska är nog hos henne det
förhärskande draget.
Den stora tragediennen har en
dotter, Enrichetta Marchetti-Duse,
(Mar-chetti hette nämligen Eleonora Duses
frånskilda man) som till det yttre
mycket liknar sin mor, ehuru hon är
betydligt högre till växten än denna.
Den unga, rikt begåfvade flickan har
erhållit sin första uppfostran i Dresden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
