Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad har du i händerna?» sporde
kungen vidare.
»I den högra har jag en bild af den
helige Nikolaus och i den vänstra en
harpa af platanträ.»
Och hafvets konung talade: »Du,
Sadko, rike köpman, år efter år har du
färdats på hafven, men till mig, hafvets
kung, har du ej betalat någon skatt.
Nu kom du själf till mig som gåfva.
Välan! Det sägs, att du är en mästare i
har-pospel. Låt mig höra dina ljufva toner.»
Sadkos fingrar lekte på harpans
strängar, och hafvets kung började dansa
så vildt, att hans kappa fladdrade
omkring honom.
Äfven andra och tredje dagen
spelade Sadko, och hafvets kung dansade
och dansade allt vildare så att
böljorna gingo högt, sanden på hafsbottnen
yrde, skeppen slogos i spillror, den rika
lasten sjönk till djupet och
människorna drunknade.
Men människorna på jorden
anropade den helige Nikolaus, undergöraren,
att han skulle frälsa dem. Och se då
rörde en hand vid Sadkos skuldra, och
en röst sade: »Hör på Sadko, rike
köpman, slå sönder din harpa af
platanträ! Du tycker att hafvets konung
dansar i sitt slott; men nej, det är på
hafvets branta stränder som han
dansar. Nu har du spelat nog och genom
dina djäfvulska toner och okyska danser
bragt alltför många oskyldiga själar i
fördärfvet.»
Och Sadko bröt sönder sin harpa,
och hafvets kung hörde upp att dansa,
och stormen lade sig.
»Hvarför spelar du ej mera?» sporde
kungen:
»Alla mina strängar äro brustna,
min harpa har gått sönder, och jag
kan ej få mig någon annan.»
Än en gång ljöd den
hemlighetsfulla rösten i Sadkos öron och
varskodde honom: Nu kommer hafvets kung
att föreslå dig gitermål med en af
sina döttrar. Vägra ej! Låt den
första skaran gå dig förbi, likale-
des den andra, men när den tredje
skrider fram, välj då den sista flickan,
henne med de svarta ögonen och det
mörka håret, den minst vackra af dem
alla, men kom ej vid henne, ty gör
du det, så nödgas du stanna i hafvets
rike till tidernas ände.»
Och hafvets kung sporde Sadko: »Vill
du taga till äkta någon af hafvets
skönheter?»
»I det blåa hafvet har jag ingen
vilja. Här gör jag hvad du befaller.»
»Nåväl, stå upp i den arla
morgonstunden och välj dig en flicka efter ditt hjärta!»
Med morgonrodnaden var Sadko uppe.
Hundra fagra jungfrur skredo förbi hans
syn, så åter hundra och än en gång
hundra. Sist af alla och skild från de
öfriga gick den mörka, svartögda tärnan.
»Du skall bli min brud,» sade Sadko
och räckte henne handen.
När brölloppsfacklorna slocknat, de
glada sångerna förklingat och gästerna
skilts åt vid nattens inbrott, mindes
Sadko väl den heliges varning och
lämnade sin brud.
På morgonen vaknade han i
Nov-gorod på den mörka flodens strand och
såg sina trettio förgyllda skepp gladt
gunga på Volchovs böljor.
Med otålighet hade hans unga maka
bidat hans återkomst, klagande:
»Sadko har försvunnit med alla sina
stallbröder. Han har förgåtts i det blåa
hafvet.»
Skeppen styrde in i hamnen och
lade till vid bryggan.
»Huru!» utbrusto de hemkomna,
förvånade. »Hvad betyder detta? Sadko
stannade i hafvets djup, och nu är han
åter i Novgorod och kommer sina
kamrater till mötes!»
Glad ilade Sadko till sitt slott af
hvita stenar och till sin unga hustrus
famn.
Med rördt och tacksamt hjärta
byggde han en kyrka åt Nikolaus,
undergöraren. Men aldrig mera for han på
det blåa hafvet, utan stannade kvar i
det rika Novgorod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
