Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tulpanodlingen är en vacker konst,
sade han långsamt, — en vacker konst
och en gammal konst, dess anor sträcka
sig ända in i femtonde århundradet,
då denna kungliga blomma för första
gången syntes i Europa, i en trädgård
i Augsburg dit den lär ha förts från
Konstantinopel. Hvar och en som äger
en trädgårdsanläggning borde verkligen
inte underlåta att odla denna den mest
aristokratiska bland blommor. — Jag
har besett er trädgård fru Haagen, och
det kommer ju icke i fråga att den
icke är både välskött och växtkraftig,
dock har jag ej funnit en enda tulpan
därute. Ni borde öfvertala er man, fru
Haagen, att låta mig anskaffa några
dussin utsökta lökar, ni skulle
sannerligen ej ångra er.
Främlingen omhvärfde det nedböjda
hufvudet med nyfikna och indiskreta
blickar — garnnystanet dansade på
hällen, och hans hand famlade efter det.
— Detta är något som ni bör tala
med min man om.
— Men om ni fällde ett
öfvertalan-de ord skadade det kanske icke, se
här — han drog fram en stor lök, hvit
och röd, frisk och rund; — se på
denna — amiral van der Eyck, — vet ni
att denna lök döljer gudablomstret bland
dem alla, Petter Haagen skulle rent af
kunna göra praktfulla affärer med den
— se blott på den.
I detta ögonblick kastades dörren
upp och Petter Haagen själf — hvars
ansikte i denna stund hade en viss
likhet med löken, som främlingen höll i
sin hand — kom varm och svettig in
i källarsalen. Han var i en synnerlig
liffull sinnesstämning efter att nyss ha
hjälpt en landtadelsman upp i dennes
höghjulade gigg och smickrats med att
öfver fotsacken på det nedstänkta och
vapenkrönta åkdonet få tömma en
af-skedsbägare med adelsmannen som med
en jämnlike.
Han kastade de båda bägarne han
höll i handen på kredensbordet och
ställde sig bredbent bredvid spiseln.
Främlingen visade honom ’amiral van
der Eyck’ och berömde dess goda
egenskaper med en vältalighet, som kom
Petter Haagen att småle och säga att
hans hustrus glädje var hans glädje och
att för Jonas, hans systerson, som var
en stor älskare af trädgårdskonst, skulle
det bli ett extra nöje att få handskas
med den fina blomman. Och Petter
Haagen beställde raskt tolf dussin ’van
der Eyck’.
Främlingen bugade sig, och
försiktigt drog han upp något ur fickan,
som hastigt blixtrade till och snabbt
förlängde lågornas sken, kastande det
utefter det svartnade taket och mot
den lilla dörren med glasrutan,
innanför hvilken man såg Jonas Haagens
skugga röra sig böjd öfver den
hög-benta pulpeten.
Främlingen placerade kvickt det
blixtrande föremålet, en mångfacetterad
spegel, på spiselhällen.
— Det är alltid min plägsed, sade
han, att vid så honetta köp öfverlämna
någon liten present, om fru Haagen
tillåter––––— han sköt spegeln när-
mare den stickande och böjde sig
framåt, men spratt till och drog sig hastigt
tillbaka, då han mellan de i glaset
speglade eldflammorna, mötte
sticker-skans blick.
—- Och det är en vacker och
lof-värd plägsed, som man ser med nöje
— sade Petter Haagen, som dragit sig
tillbaka till kredensbordet, där han
sysslade mellan flaskor och glas.
— Om ni verkligen vill ge mig den
vackra presenten, så tackar jag därför,
— Petter Haagens hustru hade rest
sig —, kanske borde en gift kvinna ej
motta’ presenter af en främmande man,
dock i min mans närvaro och med hans
samtycke tackar jag ännu en gång
därför, — och hon försvann med den
blixtrande spegeln i trappan, som ledde till
svalgången. — — —
När främlingen åter satt i
fönstersmygen hos sin kamrat, och Petter
Haagen serverat det rehnska vinet, sade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
