Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skygga blick smyger då och då till
tulpanblomman som står bredvid
honom på pulpeten. Af den som skänkte
honom blomman, har han under
dagens lopp ej sett en skymt, men väl
af morbrodern hvars i en hotfull mask
stelnade ansikte––-i hvilket ögonen
fått en otrolig rörlighet — oupphörligt
spejat genom glasrutan på dörren. Och
Jonas Haagen har ej haft mod att
möta dessa blickar, han känner sig
redan skyldig till det som han ännu
ej begått, men som han tvifvelsutan ej
skall tveka om att vara med om, det
som under dessa tre år hos
farbrodern dragit honom med oemotståndlig
makt. Jonas Haagen har under dessa
tre år ej haft någon lön, ty Petter
Haagen har troligen ansett att föda,
husrum och en omgång kläder »när
så behöfts», varit en till fullo god
betalning för ett ringa dagsarbete från
tidig morgon intill sen kväll, gammal
»god» plägsed fordrade ju också att
läropengar skulle betalas. Jonas
Haagen hade likväl förstått detta
annorlunda, han hörde till dem som kräfva
full lön — och i början blef det
uppror i hans sinne. Skulle släktskapen
— huru nära eller huru aflägsen den
än vore — priviligiera till att på god
tro förtrycka där den kunde, kunde
det vara rätt att därför att
arbetsgif-varen var i släkt med Jonas Haagen
skulle det vara tillbörligt att han gödde
sin snikenhet med dennes fullviktiga
arbete utan någon som helst uppgörelse
fria människor emellan. — Det hade
jäst upp i Jonas Haagen och han hade
velat bort från Californiamannen. Det
dröjde dock ej länge innan han tänkte
annorlunda — hvarken på gods eller
guld längre — han tjänade snart Petter
Haagen utan tanke på annan lön, än
att hvarje kväll få värma sina händer
framför samma eld, där Deborah
Haagen satt med sin stickning och lät
garnnystanet dansa på spiselhällen.
Men Jonas Haagen hade icke haft
tillräckligt stark karaktär för att den
ej skulle ta skada och få fula fläckar
af att det aldrig funnits en honett
uppgörelse mellan honom och morbrodern,
— när han ej fick det som var hans
rättighet att få — tog han där han ej
alls hade rättighet att taga. — Och i
denna atmosfär af å ena sidan
meningslös snikenhet och å den andra af
eggande tillbakadragenhet slappnade
Jonas Haagens själs muskler så
småningom, och hans vilja blef den
un-derkufvades, som ej längre är någon
vilja — hvarken till godt eller till ondt.
Jonas Haagen slår igen
räkenskaps-boken och stryker det svarta håret från
det bleka ansiktet. Han har under
dagens lopp nästan ingenting förtärt,
och han känner sig nedslagen och
sorgmodig, och böjd för att betrakta hela
uppenbarelsen från föregående dag som
en vision, om ej blomman vid hans
hand vittnade om att den varit
verklighet. Han för handen med en lätt,
öm åtbörd öfver dess dunkelröda blad
och reser sig med en suck från
pulpeten.
Det är afton och stojet därute i
källarsalen har blifvit än högljuddare,
och öfver de andras sorl stiger då och
då Petter Haagens bullrande skratt.
Jonas Haagen går bort till den lilla
dörren och blickar ut genom glasrutan.
Det är vårens sista marknadsdag och
salen är full af folk. I den utbyggda
fönstersmygen sitta tvenne
handelsresande och spela kort. Jonas Haagen
igenkänner i den ene tulpanhandlaren,
och litet längre bort landtadelsmannen
och Petter Haagen med de glödande
anletena böjda öfver hvar sin bägare
varmt vin, och — helt nära spiseln —
en ensam man med en knippa skjutna
fåglar under bordet, hvilken mellan
vinklunkarne med hastiga ögonkast
iakttar Deborah Haagen hvilken sitter
vid elden med sin stickning. Jonas
Haagen påminner sig då han ser
mannen med villebrådet huru han ofta un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
