Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan trodde, att detta blodiga
drama, där hjältinnan sticker en
halfmeterslång brödknif i den
otäcke Scarpias bröst, vore den
gräslige skribentens enda stycke,
då skulle det förvåna en, att
han inte i stället för dramaturg
blifvit slaktare.
Den mordiska kompositionen
var naturligtvis planlagd fullt
proportionerligt och, skrifven för
en virtuos, virtuosmässigt
utförd.
Sarah skördade intet beröm
för denna turné-pjäs, utom för
vissa detaljer. Slutet, då den
olyckliga Tosca skall kasta sig
i Tibern, gick tyvärr förloradt
för de stackars stockholmarne,
som så gärna se hårresande
tilldragelser, hvilka påminna
om lifströttas hopp i Norrström.
Ridån gick nämligen ned så
tidigt, att Sarah inte hann kasta
sig i floden. I stället kastade
hon sig, for att rädda
situationen, öfver sin älskades lik.
Hennes ingifvelse räddar henne
alltid.
Följde så »Kameliadamen».
Här blef hon stor. Hon är
ju alla kameliadamers
kameliadam. Hon grep oss djupt. Det
SARAH BERNHARDT SOM HAMLET.
oförlikneligt sådant. Fast det kan låta
underligt — hon gaf mera illusion som
tjugoårig prins än som trettioårig
ka-meliadam. Det är hennes röst, som
åstadkommer detta. Den är vek som
en ynglings. Och prins-dräkten gjorde
henne smärt, fin, så att hennes plastik,
alltid nobel, blef ännu mera poetisk.
Hennes röst... En flöjts, en fågels ...
Blott någon gång öfvergående i
vredes-rossling, i tigerton. Nog sjunger Patti
mycket vackert, men hon kan inte
sjunga så som Sarah, när hon talar.
Hennes Hamlet var en svårmodig
nevrasteniker, hvars subtila karaktär
var en skiftningsrik
framställning af den hängifna, alltmer
sjuknande kvinnas själslif, som
inpräglades skarpt i minnet och kom nerverna
att darra långt efteråt. Hyllningen blef
också därefter, och först nu började
Sarah-febern.
Den fortsattes oförminskad genom
»Hamlet». Nu är det ju konstigt att
hon ovillkorligen vill spela Hamlet —
lika gärna kunde man tänka sig, att
Coquelin spelade Julia eller Margareta.
Men Sarah är en energisk kvinna.
Hvad hon vill, det gör hon. Sedan må
somliga säga, att det är ett missgrepp,
att hon släpar danaprinsens mantel.
Var det ett missgrepp, var det ett skönt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
