Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mordanslag Belgiens konung, som väl
mot konung icke gärna torde kunna
räk-Leopold af nas till Europas
verksamma-Belgien. ste och i sitt folks inre
förhållanden ingripande monarker,
har varit utsatt för ett attentat, som, fast det
ingalunda synes ha varit af särdeles farligt
slag, likväl återförskaffat honom en liten
glimt af den popularitet, han för öfrigt
icke minst genom sitt beteende mot
gemål och dotter förlorat. Åter är det
en förlorad son af Italien, hvars
samhällsförhållanden synas vara en utmärkt
drif-bänk för anarkistiska idéer, som uppträdt
på lönnmördarearenan för att undanrödja
den belgiske monarken. Genom en
tillfällighet kom han emellertid att skjuta på
orätt vagn, och monarken räddades till
och med från blotta skrämseln. Det
underligaste vid alla dessa försök till
monarkmord är, att anarkisterna aldrig kom
ma till den insikten, att de äro alldeles
meningslösa — om deras brottslighet lär
man svårligen kunna öfvertyga dem —
enär de, om de lyckas, aldrig drabba
själfva systemet, allra minst i en
konstitutionell stat, utan endast den enskilda
personen, som i alla fall genast erhåller sin
efterträdare. För Italien måste emellertid
sådana företeelser om camorrapressens
angrepp på utländingar i landet i och för
utpressningsändamål och anarkistanslagen
mot Europas furstliga personer kännas
ganska komprometterande, och dessutom
är det fara värdt, att de kunna leda till för
landet obehagliga och förödmjukande
följder. Det är å andra sidan alldeles
påtagligt, att de engelska socialisterna icke haft
det minsta med anslaget att skaffa,
hvar-för den belgiska polisens åtgärd att häkta
den engelska arbetareledaren Keir
Har-die, som händelsevis befann sig i
Bryssel, var ytterst förhastad. Däremot hade
det sin riktighet, att gärningsmannen, en
före detta underofficer i italienska armén
vid namn Rubino, en längre tid bott i
England, var gift med en engelska och
tillhört den anarkistiska klubben därstädes.
Kejsar Wilhelm är helt
Kejserliga och säkert en af de mest
sys-kungliga resor, seisatta personer i sitt rike,
som dessutom får tid till allt,
ena dagen inviga akademier, andra dagen
applådera Sarah Bernhardt, Réjane eller
Coquelin och tredje dagen aftäcka statyer;
än uppmuntrar han en kejserlig
bildhuggar-konst, än åter en kejserlig dramatik, håller
tal i Bremen och i Hamburg, rifver en
salamander på studentkommersen i Bonn,
följer sitt rikes industribaroner till grafven,
allarmerar regementen och frukosterar i
officerarnes casinos och ströfvar
oupphörligt omkring från ena änden af sitt rike
till den andra, ser allt, hör allt och
sysselsätter sig med allt, men lika fullt får han
tid till utflykter på sin jakt Hohenzollern
till de norska farvattnen och gör slutligen
äf-ven en tur till England för att lyckönska
sin morbror, konung Edvard VII, till hans
lyckliga tillfrisknande och tronbestigning,
samtala med statsmannen för dagen, mr
Joseph Chamberlain, liksom han förut
samtalat med en annan storhet, den förre
mannen för dagen, mr Ceeil Rhodes, göra
en åktur med lord Rosebery, som åter
kan bli mannen för dagen, och gästa den
förnäme lord Lonsdale, den engelske
utrikesministern.
Den tyske kejsarens resa till England
har naturligtvis väckt all den
uppmärksamhet, som en så hög herres utflykter i och
för sig förtjäna, men ändå mera till följd
af det allt utom kordiala förhållande, som
en längre tid varit rådande mellan
England och Tyskland och som tagit sig
uttryck i tämligen hvassa ordalag och
oförtäckta hotelser. Icke som skulle den tyska
och den engelska officiella världen delat
denna animositet, tvärtom, inom denna
värld har förhållandet icke varit stördt,
men återljudet af de växlade förbråelserna
och anklagelserna har emellertid gjort sig
gällande i den kallsinniga ton, i hvilken
den tyske kejsaren hälsats af det engelska
folket och dess press. Engelsmännen se,
icke utan skäl, sina svåraste konkurrenter på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
