Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
året. Af de nämnda 20 bladen äro
fem daterade detta år och bland dem
det mästerliga porträttet af Rosita Mauri,
Parisoperans den tiden ytterst firade
prima ballerina, ett blad af en
vidunderlig ljusverkan, med den belysta
scenen i fonden och det förtjusande
flickansiktet skuggadt för ljuset, men
upplyst inifrån af ett bedårande leende,
hvars ‘’’glans sprider sig öfver hela
gestalten med omgifning och allt. Det
ligger öfver detta vackra väsen ett
ideelt skimmer af scenens overklighet;
ingenting kan mindre vara ett
dansösporträtt, istället är hon någonting som
den moderna etsningskonstens Mona
Lisa, mindre oroande än sin förtyp,
men gåtfull, lockande och omöjlig att
fånga som hon.
Nu kan jag icke längre föra räkning
på mästerverken utan måste nöja mig
med att mera på måfå välja enstaka
exempel på blad som jag af ett eller
annat skäl personligen fäst mig vid.
För 1890-talet känner jag nämligen af
Zorn omkring 80 blad — i det hela
torde de uppgå till ett hundratal -—
en produktion som är betydande i och
för sig, men som är förvånande när
man betänker, att pensel och palett
samtidigt tagit den långt öfvervägande
lejonparten af konstnärens arbetskraft
i anspråk. Jag stannar först för det
Stora porträttet af Ernest Renan som
många anse vara hans förnämsta verk,
målning och allt medräknadt, och som
i ett viktigt afseende kanske också är det.
Zorn har icke lätt för att imponeras,
och detta är en styrka som i hans konst
ofta nog kan te sig som en brist. Man
har emellanåt — både i hans dukar och
hans raderingar — en känsla af att han
vet med sig att han ser allt som det
är och att han återger hvad han ser
med spegelns säkerhet, ibland också
med spegelns kyla. Man kan inför
verk af honom som äro otadliga och
beundransvärda öfverraska sig med att
stå och längta efter ett enda litet
tecken till den darrning för det öfvermäk-
IRLÄNDSKA.
tiga, den ängslan för det
ogenomträngliga, hvarförutan en människas skapade
verk väl kan äga mycken lifsfullhet,
men aldrig lifvets för oss oumbärliga
hemlighetsfullhet. Zorn har för lätt
att i hvarje särskildt fall säga oss sitt
sista ord. Häri är Renanbladet ett
märkvärdigt och skönt undantag. Man
får ett intryck af, och jag tror att
intrycket icke är falskt, att konstnären
åtminstone för ett ögonblick ryggat för
omöjligheten att fatta och gestalta det
tankelif som gifvit mäktigheten åt denna
panna, skärpan åt dessa ögon, det
ironiska svårmodet åt dessa läppar,
tyngden och vikten åt den hållning,
med hvilken den gamle filosofen sitter
nedsjunken i sin arbetsstol. Och genom
att känna sig icke fatta detta har
konstnären, tror jag, bättre än genom all
sin konstfärdighet fått bildens storhet
så gripbar och gripande.
Renanporträttet är från 1892, ett af
konstnärens rikaste år, från hvilket
man bland annat tecknar sig till min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
