Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock svensk! — Nu heter jag Nord-
ström igen, slutade han.
Jag hade ju egentligen ingenting att
säga honom cfver de rent alldagliga,
meningslösa beklagningsfraserna och vi
gingo snart tysta. Man började sätta
luckor för fönstren och stänga bodarna,
gatan tycktes mörkna och blifva
folk-tommare. Här och där lyste ett
kaféfönster i den gråtjocka luften.
Plötsligt stannade han och hostade.
Därpå kom det litet dröjande och
osäkert, som hade han en stund funderat
öfver sitt förslag och ännu ej var
säker på klokheten af det.
— Jag bor här i trettiosjuan. —
Vill — vill ni följa med upp och se
hur jag har det?
Då jag ej genast svarade tillade
han:
— Vi kunde dricka en visky och
få ett par smörgåsar.
Och liksom rädd att detta kanske
kunde uppfattas som ett oartigt sätt
att locka mig, sade han ytterligare:
— Jag känner mig ganska ensam
och ledsen i kväll, det vore vänligt af
er att följa med, jag vet inte — men
det här vädret är nedstämmande, man
blir beklämd, den här dimman . ..
— Ett studiesubjekt, tänkte jag och
följde honom.
Han hyrde ett stort rum af en
arbetare, en förman eller något dylikt,
och det var tydligt att familjens mesta
och bästa möbler befunno sig hos den
inneboende. Det var sålunda en
något egendomlig blandning af föremål
i rummet, men det värkade ej
obehagligt då han tändt ett par lampor
med olikfärgade kupor. Han tog fram
en butelj och glas ur ett litet
hörnskåp och gick ut för att beställa
smörgåsar. Genom den halföppna dörren
hörde jag vänliga hälsningar och
samspråk, han var utan tvifvel en
omtyckt hyresgäst. I våningen uppöfver
försiggick en häftig träta mellan tvänne
kvinnor och i någon lägenhet bredvid
öfvades kornettblåsning.
Han kom in och drog upp viskyn.
— Jag dricker så sällan förklarade
han, men i kväll är det ju så ruskigt.
Ja, nu ser ni hur jag bor, så här på
Kungsholmen är det svårt att få det
bättre. Mitt distrikt är emellertid denna
stadsdel och då får det gå så länge.
Nästa år tror jag nog dock att jag
flyttar. Här ha vi cigarrer, själf har
jag slutat röka, men de där äro bra,
jag fick en låda af direktören.
Samtalet ville ej gärna flyta ledigt,
våra intressen voro så olika. Jag
märkte tydligt att han gärna ville
berätta något för att underhålla mig,
men förgäfves sökte i sitt minne efter
någon intressant historia. Utan tvifvel
hade hans lif gått en ganska all daglig
bana, de småtragedier, han naturligen
upplefvat eller spelat med i, trodde han
säkerligen ej skulle roa mig att höra.
Och dock trodde jag mig ha en
förnimmelse af att denna hvardagsmänniska
en gång blifvit djupt skakad, råkat ut
för något ödesdigert lifvets schackdrag
— kanske rent af i misshugg — som
ändrat och kastat om hans lefnadsplan.
De ord, han yttrade, då han inbjöd
mig, och hvilka bestämde mig för att
komma med, visade detta. Men hans
hemlighet var nu en gång hans, den
måste respekteras.
Den sorgliga kornettlåten ljöd
alltjämt. Den försöktes om och om igen,
men bäst som melodien skrufvades
fram mellan täta störningar, högre —
högre — alldeles fasligt högt — brast
det och upplöste sig i hesa gurglingar.
Då tog den spelande om sitt
öfnings-stycke . . .
Grälet i öfre våningen fortgick också.
Då och då smällde det till som om ett
par stolar slagits omkull och strax
höjdes de vredgade stämmorna. Ett barn
började äfven gråta — stämningen höll
på att blifva mer beklämmande än
dimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
