Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kipling äger koncentrationsförmåga
som ingen. Han börjar en historia med
de försåtligt enkla orden: Det var han
och hon, och så var det tredje man
-—• och innehållet är härmed
egentligen redan klargjordt. Victor Hugo
be-höfde trettio eller fyrtio sidor för sin
ryktbaraste bataljmålning, Kipling
reder sig med tiondelen och reder sig
bättre.
Kvinnoemancipationen har i honom
en hjärtlig vedersakare och han
försummar ytterst sällan att gifva
karlkvinnan en snärt, oftast framförd i form
af ett par lågmälda, diamanthårda ord,
lagda i munnen på en förståndig, men
högdragen hindu. Kipling anser med
mången att hela saken snedvridits,
öfver-drifvits, pratats sönder och skadats.
Förmodligen har han rätt.
Arbetsrummet är af öfverraskande
enkelhet, säger en Kiplingbesökare. Norra
väggen är klädd med böcker till dess
halfva höjd, öfver dörren hänger ett
porträtt af Burne Jones. Till höger nära
fönstret står ett vanligt bord — icke
ens ett skrifbord — på hvilket ligga
ett par poem-manuskript. Inga
konstföremål, inga tankspridande små
onyttigheter, bland hvilka de franska
skrift-ställarne lefva och dö. Det hela är
lika enkelt och strängt som ett
puritanskt kapell. — Jag arbetar så
sam-vetsgrannt jag kan, säger Rudyard
Kipling, men inte allt hvad jag
skrif-ver blir tryckt — det mesta går dit.
Vid dessa ord får den stora
papperskorgen under bordet en duktig spark
och en massa hopknycklade papper
spridas öfver golfvet.
Den puritanska strängheten i hans
kraft trädde i dagen mera tydligt vid
den tidpunkt, då andra —- tänk på
John Burns — förlorade sitt eget jag och
läto det glida hädan med molnen från
rökelsen, som tändes omkring dem.
Kipling är aldrig så misströstande och
själikritisk som då alla röster höjas till
hans lof, — jag är lika skeptisk gent
emot beröm, säger han, som jag är
emot ryktbarhet. Man vet hur det gick
med det adertonde århundradets
engelska litteratur, huru många »odödliga»
skalder detta fruktbara tidehvarf
alstrade. — Och ändå, huru mycket af denna
»odödliga» poesi är det som läses i
våra dagar! För att endast nämna en,
hvem bryr sig väl om Pope nu för
tiden? Jag går ofta igenom de här
böckerna — här pekade han på den af
Macmillan utgifna praktupplagan af
sina arbeten — och då brukar jag tänka:
Huru mycket af allt detta, som blifvit
tryckt på så vackert papper var väl
egentligen värdt att skåda dagens ljus?
Huru mycket blef ej skrifvet af
vinstbegär, huru ofta har jag ej böjt knä i
Rimmons hus!
Detta att böja knä i Rimmons hus
är ett af Kiplings favorituttryck, och
han har äfven så gjort. Kim, det allra
nyaste arbetet, förefaller mig, trots sina
härliga detaljer, alltför utdragen. Man
tycker sig en bestämmelse i
förlags-kontraktet om minst så och så många
ark.
Allt detta är icke besynnerligt. Och
dem det kanske förefaller så vill jag
påminna att Kipling är en människa,
hvilkens grundton är ett trött
världsförakt, på ett sällsamt sätt paradt med
den innerligaste kärlek till och
förståelse af individen.
Tänk dig publiken stående utanför
förläggarens hus stampande och
skriande: Vi vämjas vid det franska
äkten-skapsdramat, som inte är ett drama,
utan ett rouéstreck, vi ledas vid de
nordiske lifsgåtsknäckarne, som bara
vilja lägga oss på dissektionsbordet och
vivisektera oss. Skänk oss åter det
stora människoödet, som inte växlats
sönder i tolfskillingar. Gif oss sagan
om lifvet och döden, gif oss sagan om
fjärranland, hvars magnolior stenkolsrök
aldrig svärtat. Låt Kipling tala, låt
den indiska trollkarlen sia!!!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
