Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppe i berget. Högst upp under den
branta klippväggens krön hade de funnit
en utmärkt plats för sitt bo; där var
tyst och stilla och ljufligt ensamt,
och från klippkanten ofvanom boet
hade man den härligaste utsikt öfver
skogen, dalen och sjön. Det var en
njutning att sitta där och bara se; och
att sedan med en plötslig rysning af
hissnande välbehag kasta sig ut öfver
dalen, ut i fria luftens oändlighet,
sväfva fram öfver skogen, snuddande
vid topparna, dyka ned i det gröna,
böljande djupet och stiga igen öfver
klinten, högt så att jorden sjönk och
låg som en grönskimrande dimma djupt,
djupt under! Det var annat än härnere
i dalen och bygden.
Men det fanns också andra
synpunkter på saken. Det var inte
synnerligen godt om födan däruppe i
vildmarken; man fick knoga och ligga i utan
rast och ro, och knalt blef det ändå
med lifsuppehället. Och så alla
fiender, alla tjufvar och lönnmördare, som
lurade i skrefvor, snår och kronor.
Värst var höken, han lämnade dem
aldrig i fred. De hade just sysslat med
att bekläda sista biten af stugväggen
med fjädrar och strån, när han kom
skjutande och jagade bort dem från
hus och hem.
De berättade allt detta kort och kärft
för de andra svalorna. Då började
dessa tala om, hur lugnt och bra de
hade det i sin stad nere vid gården.
Dit vågade sig aldrig höken, och ingen
annan röfvare heller; kom en katt
smygande, så förjagades han eller dömdes
till döden af gårdens folk, det var en
pålitlig skyddsvakt och ordningsmakt.
Rikligt med mat fanns där också,
marken i trädgården och åkrarna
vimlade af larfver och maskar, luften öfver
stränderna och sjön af allsköns
flygfän. Och omätlig var både nyttan och
nöjet af att bo så här många på
samma fläck, i endräkt och samverkan och
ordnade förhållanden.
Tornsvalorna tyckte att det talet lät
trovärdigt och förnuftigt, och började
höra sig för om där möjligen fanns
någon lägenhet att hyra. Ja, något
svalbo fanns nog inte, de voro alla
upptagna; men där sutto holkar i alla
träd, bebodda af flugsnappare, talgoxar
och i synnerhet starar. Det var nu
den tid, då stararna brukade få sina
ungar flygfärdiga och flytta ut på landet
för att stryka omkring i skog och mark
som andra luffare under den återstående
delen af sommaren; det skulle nog inte
bli svårt att hitta en tom holk — och
i annat fall gick det väl an att vräka
någon gulnäbbfamilj, föreslog en
gammal hussvala, som var afundsjuk på
allt hvad holkfåglar hette, därför att
de sluppo besväret att bygga sina bon
själfva.
Solen hade nu gått ner, svalsvärmen
gjorde en sista snabb sväng ut öfver
sjön, skingrades och flög hvar och en
till sitt. Endast tornsvalorna kretsade
ännu kring husen och träden; de hörde
prassel och prat i holkarna, stundom
kom en starhane fladdrande och dök
in i sin stuga, så blef där ett gnäll
och ett pip, mångstämmigt och högljudt
och skärande gällt. De slogo ibland
ner på holkpinnen och tittade in
genom flyghålet, men öfverallt var det
fullt, öfverallt motades de bort af en
sträf stämma och en ilsken och hvass,
gulglänsande näbb.
De började misströsta och sågo sig
om efter ett skyddadt hörn att sofva i.
En glugg stod öppen till en höskulle,
de kilade in genom den och satte sig
på en stock under taket. Men de hade
knappt satt sig, förrän också där vardt
ett pipande och flaxande i mörkret;
de kände på rösten igen sina vänner
la-dusvalorna, men det var ingen vänskap
i rösterna nu; där ropades inkräktare
och utbölingar, och här bo vi och ge
er iväg! Och tornsvalorna flydde,
krö-po efter långt letande ner i en
skorsten och somnade där tätt bredvid
hvar-ann på en sotig sten, som sköt fram
ur muren. De vaknade med en kväf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
