Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödsfall, som där ägde rum, vid
undersökning konstaterade, att de flesta
manliga individerna från Domfront
blif-yit hängda på andra ställen.
Claude Duval var en af dem. Sedan
han blifvit vederbörligen hängd, lades
han på bår med de största
hedersbetygelser, och hans likvakt bestod
uteslutande af män af hög rang. Så gick
det till på den gamla goda tiden.
Kvinnorna afgudade honom.
Novellisterna likaså. »Emigravit» passar ej
som inskription på hans grafsten —
ehuru död har han endast lämnat oss,
ty artiserna i detta
yrke dö aldrig.
Dick Turpin har
städse i
barnkam-marromantiken be-skrifvits som den
tappraste och
bål-daste af riddare.
Historikerna ha
visserligen stämplat
honom som en dum
skurk. Men vi veta
väl, att historikerna
aldrig äro några
sanningens banérföra-re. De förneka till
exempel hans
ryktbara ridt på den lika
ryktbara Black
Bess, som de helt
enkelt skänka bort
åt en annan bof.
För öfrigt är
Brottets Krönika emot dem. Så här
lyder faktum. Dick hade en
morgon vid daggryningen ropat sitt
vanliga: »Håll och sitt af!» åt en
resande, då han öfverraskades af en hel
vaktpatrull. Som en blixt var han i
sadeln och satte af norrut likt en
meteor, tillryggalade tvåhundra engelska
mil i sträck och var efter femton
timmars ridt i York, där hans öfverlägsna
springare föll död ned. Där råkade
han fast några dagar senare, och
vittnen intygade, att fången slog käglor i
York samma dags afton som brottet
blifvit begånget i London på morgonen.
Som resan på den tiden kräfde en tid
af fyra dagar, vägrade man tro vittnena,
och Turpins identitet betviflades. En
ung gentleman, som tycktes ha väl reda
på sig, erbjöd sig att slå vad om en
guinea, att fången ej var den
brottslige. Dick hörde yttrandet. »Antag
paréet,» sade han till sin fångvaktare,
»jag går med på hälften.»
Cartouche var kanske ännu
djärf-vare, och äfven kring hans namn
strålar en vid gloria af romantik. Han
var ej blott elak
utan därtill
särdeles fallen för skämt.
En dag
möblerade han sin egen
bostad med möbler
och dukade sitt
bord med porslin
och silfver, som
han stulit från en
person, gick därpå
ut och letade reda
på ägaren samt
lyckades föra honom
med sig hem till
supén. Gästen
hade ingen aning
om hvem värden
var, men kände
genast igen sina
egna tillhörigheter,
råkade i svallande
raseri och drog sitt
svärd. Som vi kunna förstå oroade detta
föga hans värd. »Jag är Cartouche»,
sade denne med silkeslen röst, och sådan
makt hade hans blotta namn, att gästen
bad om förlåtelse och aflägsnade sig.
Vi få naturligtvis inte tro allt hvad vi
höra, men det påstås att ropet: »Här
är Cartouche!» kunde göra den fullaste
gata folktom.
Detta hände i Paris för
tvåhundrafemtio år sedan. Cartouche hade lagt
hela Paris under ett organiseradt
banditregemente, hvars chef han själf var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
