Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strax intill Saint-Raphaél. Man ser
den från tåget. En villa inbäddad i
en skog af mimosor. (En smula
bittert.) Det såg förtjusande ut.
Fru Despierre (generad): Det är en
smula ensamt. . .
Herrn (ser på sin klocka): Klockan
är inte mer än tjugufem minuter öfver
tre. Tillåter ni, att jag gör er
sällskap till järnvägen?
Fru Despierre: Ack, gärna . . . fast,
om vi mötte någon . . .
Herrn: I den här blåsten finns det
ingen ute . . . Och för resten, hvad
gjorde det, om vi mötte någon?
Fru Despierre: Det skulle ge
anledning till gyckel. Det ser allt en
smula löjligt ut att vi bägge gå
tillsammans . . .
Herrn: Löjligt? Det kan jag inte
finna. Hvad jag för min del skulle
tycka vore barockt, det vore, om jag,
sedan jag i femton år älskat och aktat
er som min hustru, nu ginge förbi
er, som om ni vore en främmande
människa.
Fru Despierre (stilla): Ni har rätt,
min vän!
Utan att yttra något vandra de fram
till järnvägsstationen, som ligger
alldeles i närheten. De gå in i
väntsalen, som är tom. Fru Despierre
sätter sig i en fåtölj med ryggen vänd
mot fönstret’, den andre sätter sig
bredvid henne.
Herrn (med låg röst): Claire!
Fru Despierre: Min vän?
Herrn: Lyft på er slöja.
Fru Despierre: Ni vill, att. . .
Herrn: Jag ville se ert ansikte, men
det gömmer sig helt och hållet under
den där slöjan.
Fru Despierre: Ack! Jag har
förändrat mig mycket!
Hon lyfter långsamt sin slöja. Hon
har ett mycket vackert ansikte, som på
afstånd ännu kan gifva illusionen af
en ung kvinnas ansikte. Men på nära
håll förråda det djupa vecket mellan
ögonbrynen, de nppsvällda ögonlocken
och — framför allt! — de ytterligt
åtspända ansiktsmusklerna, hvilka tyckas
liksom blott medelst en
viljeansträngning ännu förmå bibehålla dragens
rena konturer, att de fyrtio åren redati
befinna sig bakom och att de femtio
stå hotande för dörren.
Herrn (uppriktigt): Hvad ni är
vacker! Ni är än som förr!
Fru Despierre (lifligt): Menar ni
verkligen det?
Herrn: Jag bedyrar det!
Fru Despierre (med sorgsen röst) :
Hvad jag gärna ville tro er, min vän,
men jag vet mer än väl, att det inte
är sant. Det är endast era ögon och
ert trogna hjärta, som ännu förblifvit
desamma och ännu ser mig såsom
de älskade mig förr i världen. Se
noga på mig! Jag har rödt smink och
hvitt smink . . . Jag är målad som en
aktris på teatern . . . Det finns inte
längre något, som inte är falskt, under
den här masken!
Hon far hastigt med handen öfver
atisiktet, och vänder så bort hufvudet.
Herrn: Claire! Hvarför talar ni så
där? Jag bedyrar, hör ni, jag bedyrar,
att ni ännu är lika vacker! Men hvad
jag söker efter och som jag inte längre
finner, det är er blicks öfvermodiga
glädje . . . Säg, har kanske mitt offer
varit förgäfves? När jag samtyckte
till skilsmessan, till att återge er er
frihet. . . kort sagdt, till att låta er
gifta er med Despierre, var det ju för
att ni endast med honom, som ni sade,
endast med honom kunde bli lycklig...
är ni så måhända inte lycklig?
Fru Despierre: Tala inte så högt!
(Under sin rörelse har den andre höjt
rösten en smula, och några, som skola
med tåget, ha kommit in i väntsalen.)
Tala inte så högt! Lycklig? Ack jo!
Jag är lycklig! Det får ni inte tro
annat! Den galenskap, som jag begått. ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
