Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Scenen. Konst och icke konst. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*e=»*
Flodin, foto.
HR DK W AHL I »r.AMLA HEIDKUIERG.»
till Nordensvan. Han inledde
nämligen med sin lever de rideau »Mig
lurar du inte!» ett program på
Svenska teatern samtidigt med att
»Fäst-manssottan* var väl besatt på
Dramaten. Afven enaktaren ägde den lätta,
sympatiska ton, som utmärker den
älskvärde författaren, vare sig han
upp-tiäder som novellist, kritiker eller
teaterdi k tåre.
Hufvudpjäs på detta program var
»Advokaten Knifving», i Frans
Hedbergs bearbetning, det gamla, kvicka
lustspelet, som utgjorde basis för en
af Knut Almlöfs största triumfer. Nu
framställdes den sluge
brännvinsadvo-katen af hr Riego, som förfogar öfver
en aktningsvärd vis comica. Inga
jämförelser med föregångaren! Hr
Riego var helt enkelt bra. Man är
strax färdig med jämförelser, som
vanligen utfalla till de döda idealens för-
del. Har en skådespelare gjort en
hufvudroll i ett verksamt stycke, så
vore det väl synd om publiken, ifall
detta stycke aldrig mer gåfves, bara
därför att den, som kreerat rollen, gått
till sina fäder. Må hvar och en gälla
för sig! — bör vara en af recensenternas
första regler. Söker man tillämpa den,
skall man äfven finna, att hr
Johanssons Jämmerling var en synnerligt
förtjänstfull figur.
Blef Knifving ingen kassapjäs, så
blef »Yvette» det ännu mindre. Denna
Pierre Bertons dramatisering af
Mau-passants novell gick endast några få
gånger. Förvandlingen af detta luftiga
alster till scenisk produkt var också
riskabel. I några scener bibehölls
visserligen den Maupassantska charmen,
men som motivet saknar yttre
dramatisk effekt, blef pjäsen ej vidare
verksam. Ej häller räckte fröken A.
Tor-sell fullt till i titelrollen, trots
sympatiska försök. Hr Klintberg — ja, nu
påminner jag mig något roligt, som
en af våra dagliga tidningar i sin
nervösa brådska råkade skrifva: »Fru
Fahlman var illuderande som
modem-cocotten, hvilket däremot inte alls
var fallet med hr Klintberg—-— »(!).
Nästan för mycket begärdt, kära
kollega! Hr K. förde sig som vanligt
med smak, men man önskade mera
raffinerad sensualism hos denne
erotiske dekadent. Hvad fru Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
