Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Scenen. Konst och icke konst. Af Don Diego - Musik. Af C. G. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstnärlighet som Södran, och
därför tycks mig alldeles på sin plats,
att man där spelar dessa
januarislän-dor, som somligt folk förgapar sig i.
Direktör Ranft borde aldrig låta
uppföra en revy, såvida han inte vill
afstå från epitetet »konstälskande». Icke
förty gaf han äfven på Vasateatem
en, »Champagneön.» Den borttogs
efter andra föreställningen, »på
författarens önskan» — en blygsamhet,
hittills ohörd i teaterhistorien. Jag
fick aldrig höra smällen, kan därför
inte yttra mig om champagnens
äkthet.
»Folkets hus» och »Sveateatem»
gåfvo likaså revyer. Ingen kan
ondgöras öfver, att dessa små scener odla
denna obetydliga genre.
Olympias revy blef aldrig uppförd.
Hr Wallmark tog tillbaka sitt opus,
på grund af de kritiska förhållandena
vid denna scen. Direktör Nilsson
»vräktes» från sin direktörspost, en
association efterträdde honom. I detta
ögonblick regerar den ännu. Dess
första program var »Adam och Eva»,
ett af Harald Molander lokaliseradt
tyskt lustspel. Det hade en rolig akt.
Och hvad man än må invända mot
det tämligen ointressanta i handlingen,
är det ett nöje att märka spåren af
denne författares fina pänna äfven i
ett godt köpsalster. Han vanvårdade
icke språket, snidade fina kupletter
såsom ingen gör det nu hos oss.
Hr Strömbergs Adam var en skånsk
dräng af öfverdriftsfri komik, fru
Lam-berts Eva öfverraskade genom sin
friskhet. Men förresten — låt mig draga
en slöja öfver sällskapet, som mist
flera af sina bästa krafter och inte i
sin helhet tål att alltför noggrant
nagelfaras. Don Diego.
Den uppsjö på konserter och
teaterföreställningar, som under november månad
öfversvämmade Stockholms musiklif, hade
under december något lagt sig. Dock, för
att vara julmånaden, har det varit mycket
nog af det goda.
Vår publik synes så småningom få något
mera smak för instrumentalmusik än förut
varit fallet och på alla håll söker man att
äfven i de bredare lagren af samhället få
sinnet väckt för denna oundgängliga och
oumbärliga genre af musik. I Tyskland,
instrumentalmusikens förlofvade land,
finnes i alla både större och mindre städer
en stående orkester, underhållen af
antingen stadens municipalmyndigheter eller af
privata personer. Mot en ringa afgift
höres god musik, och den stora
allmänheten har ibland flere gånger i veckan
tillfälle att musikodla sig.
Här hemma är förhållandet annorlunda.
Sverige är som bekant kvartettsångens
hemland och den afgudadyrkan, som
kommit denna musikform till godo har gjort
intrång på musikens alla områden. Man
går helt enkelt icke gärna och hör
instrumentalmusik, men då en liten manskvartett
uppträder, springer folk hals öfver hufvud
in i konsertsalen och betalar villigt och af
hjärtans lust. Gratis orkestermusik få
stock-holmarne visserligen till lifs hos Berns
hvarje afton, men där spelar punschen,
skrattet och glammet en hufvudroll och
musiken blir en sekunda sak — och ju
starkare »musiken- spelar, desto högre och
intensivare skrikes det.
Den nybildade »Konsertföreningen» som
genom föregående konserter är fördelaktigt
känd, har såsom mål uppsatt att söka
allmänbildande inverka på den stora
publiken. Detta har också i viss mån redan
lyckats, och det var glädjande konstatera
å dess folkkonsert, huru åhörame med
andakt och förtjusning mottogo de olika pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
