Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Slafhandeln i Amerika. En redogörelse i tre afdelningar. Af John R. Spears. Bearbetning för Varia af E. R. Afd. II: Ombord med slafvarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig fartyget i slutet af november vid
sydkusten af Jamaica. Kaptenen hade
emellertid felräknat kursen och trodde
sig vara vid Haiti. Under tiden hade
sextio slafvar dött, och sextio andra
voro i döende tillstånd. Kaptenen, som
då började frukta att nödgas göra en
kännbar förlust, beslöt att låta
försäkringsbolaget, där last och fartyg voro
försäkrade, bära densamma. Enligt
stadgarne var bolaget skyldigt att
betala den last, som för tryggandet af
fartygets och den öfriga lastens
säkerhet kastades öfverbord, men om
slaf-vame dogo ombord, föll förlusten på
fartygets räkning. Han lät därför föra
. upp etthundratrettiotvå slafvar, hvilkas
tillstånd var betänkligt, och hyfvade
dem helt enkelt öfver bord. Då
slaf-varne bragtes upp på däck, reste sig
ej mindre än tio stycken trots kramp
och plågor och kastade sig själfmant
i sjön, men af de öfriga gjorde ett
trettiotal så våldsamt motstånd, att man
nödgades binda dem ytterligare, innan
de kunde expedieras.
Denna handling gillades af fartygets
ägare, men försäkringsbolaget vägrade
betala. Tvisten afgjordes af domstolen
så, »att, som kaptenen handlat i full
öfverensstämmelse med bolagets
reglemente till betryggande af fartygets och
den öfriga lastens säkerhet och
slaf-vame i detta fall ej kunde betraktas
annorlunda än hvilket annat gods som
hälst, så ålades bolaget ersätta de öfver
bord kastade slafvame».
Den, som ej satt sig noga in i
slaf-handelns historia, måste ovillkorligen
fråga sig själf, om alla dessa grymheter
då voro ens förklarliga och om ej
slaf-lasterna äfven före prisstegringames tid
varit inbringande nog, äfven om
slaf-skeppen tagit ett mindre antal slafvar
och dessa blifvit mänskligt behandlade.
Jo, för visso. Trots dryga löner till
befäl och besättningar och långa
väntetider på lasterna, inbrakte slafskeppen
sina ägare städse mer än dubbelt, ofta
tiodubbelt så stora inkomster, som lika
stora fartyg nyttjade i annan handels
tjänst. Det fanns exempel på stora
slaflaster, som nått bestämmelseorten
utan förlust af ett enda lif, och till
bevis härför relateras hvad en religiös
slafkapten, som senare predikade emot
slafhandeln af alla krafter, skref om
sin sista resa: »Jag hade nöjet att se
mina böner hörda och låta läsa
tacksägelse i vår kyrka för en lycklig
resa från Afrika utan förlust af ett
enda lif.»
Men girigheten hos alla dem, som
på ett eller annat sätt kommo i
beröring med slafhandeln, växte med
samma proportion som grymheten hos
slaf-ägarae, och kanske har civilisationen
detta faktum att tacka för den största
triumf, som den vunnit på senare tider
nämligen slafveriets upphäfvande inom
dess egen sfär och dess därpå
följande bekämpande på alla andra
områden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
