Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Mr Joseph Chamberlains hemkomst - Nyansabanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den engelska
kolonialmini-Mr Joseph stem har lyckligt och väl
åter-Chamberiains kommit till England efter sin
hemkomst, utflykt till Afrika. Då han
steg i land i den goda staden
Southampton, mottogs han med nästan
kunglig ståt; på en triumfbåge lästes: »Åt
det britiska rikets store statsman,»
hurrarop, bifallsyttringar, Rule Britannia och
andra fosterländska sånger fattades icke,
och vid järnvägsstationen i London hade
premierministern, mr Arthur Balfour, i
spetsen för flera af ministärens medlemmar
infunnit för att underdånigast hälsa sin
mäktige kollega välkommen åter. Mr Joseph
Chamberlain kan fortfarande fagna sig åt
en stor popularitet hos sina landsmän; också
har ingen bättre än han förstått att vara
språkrör för hvad som endast otydligt eller
mer eller mindre medvetet rör sig inom
de engelska massornas bröst; han har som
få förstått konsten att rida på vågtopparna
och i rättan tid följa vind- och
strömkan-tringama inom den allmänna meningen.
Därpå beror också den skiftande mångfald
af olika sidor, som hans bana framter.
Ursprungligen radikal, till och med med
en icke obetydlig lutning åt socialismen,
svor mr Joseph Chamberlain den gamle
Gladstones fana, för att emellertid
öfver-gifva densamma för unionismen. Frikyrklig,
drog han skarpt i hämad mot den klass,
h vars medlemmar, »liksom liljorna på marken,
icke väfva eller spinna, men som likväl äro
härligare klädda än Salomo i all sin prakt,»
för att slutligen just till fördel för
medlemmarna af denna klass, den engelska hög
kyrkans prästerskap, omintetgöra en god
och frisinnad skollagstiftning, som kunde
betraktas såsom ett af de Gladstoneska
ministärernas bästa verk. Han, som förr
ständigt yrkade på att inrikes angelägenheter
och inre lagstiftnings- och reformfrågor
alltid borde vara första och förnämsta
föremålet för ministärens och palamentets
omsorger, har nu blifvit imperialismens och
den expansiva utrikespolitikens väldigaste
förkämpe; och samma man slutligen, som
med sådan fulländad konst förstod att
hand-tera ironiens vapen och ständigt finna den
mindre väl slutande fog i en sådan
motståndares som lord Salisburys rustning, där
han med sin skarpa och smidiga
vältalighets klinga kunde tillfoga honom ett sår,
samme man har nu blifvit sina gamla
fienders bundsförvant, vän och anförare och
funnit en ära i att upptagas i »de engelska
gentlemännens stora parti.» Det kan icke
vara tu tal om, att icke den engelska
kolonial-ministem på sin resa uträttat åtskilligt godt
och framför allt ärligt bemödat sig att
förlika de båda element, det engelska och det
holländska, hvilka till följd af omständig
hetemas tvång nödgas lefva tillsammans
på den sydafrikanska jorden. Sannolikt
skulle han emellertid gjort mycket klokare,
om han företagit sin resa före, i stället för
efter kriget. Han skulle då antagligen
kommit till lika goda resultat, utan att detta
behöft kosta strömmar af blod; osäkert
torde också vara, om han handlat så
alldeles välbetänkt i att fortfarande lämna lösa
tyglar åt sin pedantiska prokonsul, lord
Milner, hvars åtgöranden svårligen kunna
frånkännas felet att onödigtvis ha förgiftat
den nu slutade striden. Gentemot de stora
finansmatadorerna i Johannisburg, hvilka
äga Rands guldgrufvor, synes mr Joseph
Chamberlain också ha dragit det kortaste
strået, icke allenast därför att dessa fått
en för sin del synnerligen fördelaktig
penninguppgörelse till stånd, utan äfven
erhållit utsikten till att kunna förskaffa sig
billig, svart arbetskraft inom själfva Afrika
eller på omvägar tillräckligt med gula
arbetare för arbetets bedrifvande i grufvoma.
På sin färd har mr Joseph
Nyansabanan. Chamberlain emellertid med
tillfredsställelse kunnat skåda
ned på det civilisatoriska arbete, som
England sedan åratal utför i Östra mellersta
Afrika. Den järnväg, som från kusten leder
till de stora sjöarna i inre Afrika och som
för sina oerhörda kostnader och den ringa
nytta den ansågs skola medföra, af den
engelska pressen döptes till den hvita
elefanten, är numer i det allra närmaste
färdig. Den resa, som förut från Mombassa
i närheten af kusten drog 72 dagar till
Victoria Nyansa och var både ytterst mödo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
