Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Två mirakler. Af W. L. Alden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidigt följande morgon gick Catina
till bikten med sin puderask i fickan.
Hon visste att hon skulle bli tvungen
att återlämna den till den rättmätige
ägaren, och hon ämnade gå direkt
från kyrkan till den tyska professorns
hem. Hennes bikt vållade henne
intet bekymmer förrän hon kom till
affären med puderasken. Hon sade
Don Biagio, att hon lånat asken blott
för att taga en enda liten nypa, men
att hon händelsevis stoppat den i
fickan.
— Visste din husbonde af detta?
frågade biktfadern.
— Han visste ingenting, svarade
Catina. Det är sant, att han
anklagade mig för att hafva stulit asken,
ty han är en tysk snålvarg; men han
visste ej, att jag hade den på mig,
annars hade han nog tagit den ur
min ficka.
— Och du nekade till att hafva
tagit den? fortsatte prästen.
— Visst icke, svarade flickan.
Naturligtvis sade jag, att jag icke hade
stulit * den och detta var ju rena
sanningen, ty för att man lånar en
småsak, så stjäl man väl icke.
Dessutom var min husbonde utländing.
Hade han frågat, om den låg i min
ficka och jag hade nekat, så skulle
detta hafva varit en stor osanning,
men jag aktade mig noga, ty jag vet,
att det är orätt att tala osanning.
— Min dotter, sade Don Biagio,
du har syndat. Du har stulit din
husbondes egendom och sagt osanning.
Försök icke att bedraga dig själf. Nu
måste du genast bära den där asken
tillbaka till den tyske professorn och
akta dig för att taga en enda nypa
puder till. Om du icke lofvar att
göra hvad jag säger, kan jag icke
gifva dig absolution, och det vore
skamligt för den, som varit föremål för ett
mirakel att förblifva en syndare utan
absolution.
Catina gaf det begärda löftet, ty
hon kunde icke annat, när man biktat,
måste man ikläda sig följderna, hvilka
dé än må vara. Just som hon
lämnade kyrkan, fick hon dock en lycklig
ingifvelse. Hon skulle taga reda på
Zorzi och be honom bära asken till
professorn. Detta skulle bespara henne
förödmjukelsen att personligen
återlämna den samt gifva henne anledning
att rådgöra med den älskade om
möjligheten att undgå klostret. Därför
skyndade hon till den brygga, där
Zorzi brukade vara, i hopp om att han
skulle vara alldeles nykter och
förståndigare än vanligt.
Zorzi var förtjust att få se henne.
Han hade just tagit 2 frs. i stället
för de lagenliga 5 cent. af en
engelsman, som han rott öfver kanalen, och
var vid bästa lynne. Han hade redan
hört talas om miraklet, ty ingenting
kan hända i Venedig, som icke inom
nästa timma är kändt af hvarenda
gondolier i hela staden, men han hade
trott, att antingen var miraklet blott
en inbillning af de troende eller
påfund af Don Biagio. Men som han
kände Catinas sanningsenlighet, måste
han nu tro att miraklet var äkta och
blef mycket förskräckt. Han
försäkrade henne, att intet kunde vara
farligare än att vara föremål för ett
mirakel och improviserade på ögonblic*
ket en berättelse om hemska saker,
som händt en vän till honom, för
hvilken St. Marcus personligen
uppenbarat sig. — Zorzi tvekade icke att
säga, att enligt hans tanke menade
Madonnan intet godt med att göra
Catinas ansikte skinande; han fruktade,
att om Catina icke ville lämna sin
faders hus och ställa sig under en
tapper och hängifven älskares beskydd,
skulle det sluta så, att hon måste gå
i kloster. Catina visste dock mer än
väl, att förr än han samlat nog
pengar för att köpa en gondol, kunde
han omöjligt försörja henne och
förkastade därför hans förslag med den
förtrytelse, som anstår en god och
förståndig flicka. Likväl förlät hon ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
