Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Konklaver och påfveval - Presidenten Loubet i London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon af hans företrädares sedan Pius
VII:s dagar.
Den 4 augusti öppnades konklaven efter
Leo XIII.s frånfälle, och nu såsom så ofta
förr visade sig, att den kardinal, på
hvilken man minst tänkt, blifvit påfve, enär
partierna icke kunnat ena sig om någon
af de andra kandidaterna. Den 225:te
ställföreträdaren för K-istus i ordningen
enligt den romerska kyrkans traditionella
räkning är påfven Pius A’,
förut kardinal och patriark
af Venedig. Giuseppe Sarto,
såsom den nye påfven egent
ligen heter, tillhör ingen
förnämligare släkt, utan är
helt rätt och slätt
bondeson, född 1835 i Riesi i den
venetianska provinsen Tre
viso, där hans gamla moder
ännu uppgifves lefva. Han
ordinerades till präst 1858
och tjänstgjorde mellan åren
1867 och 1875 såsom
kyrkoherde i Salzano, samt
utnämndes 1884 till biskop i
Mantua och upphöjdes
slutligen 1893 till kardinal och
patriark i Venedig. Han
anses för frisinnad och
försonligt stämd mot det
italienska väldet; åtminstone
tyckas flera drag ur hans före- ’
gående lif antyda något
sådant. Det är emellertid
alls icke uteslutet, att
påfven fullständigt kan
desavouera kardinalen och att
Pius X träder i den påfves
fotspår, efter hvilken han
tagit namnet. Så vidt man
ännu kan se, synes den nye
påfvens val på alla håll ha
hälsats med tillfredsställelse.
Frankrikes
Presidenten president
Lou-Loubet i bet återgäldade
London. i början af juli
i London det
besök, konung Edvard YT I
förut gjort republiken i Paris. Det
hjärtliga mottagande presidenten erhöll från
alla klasser afstack bjärt mot den kyliga
hållning, med hvilken kejsar Wilhelm på
sina föregående besök hälsats af
befolkningen. Tydligen föreligger för närvarande
ett närmande mellan Frankrike och
England, hvilket, om det kunde uppnå
Krim-dagames intimitet, i väsentlig mån skulle
inverka på den politiska utvecklingen i
Europa. Frankrike skulle icke längre
nödsakas söka sin enda bundsförvant i en half-
barbarisk makt, hvars despotism och
tyranni dagligen bli allt mera utpräglade och
hvars makt- och utvidgningsbegär bli allt
mera hotande för alla dess grannar. Två
bud äro ju i alla händelser bättre än ett,
och om ett förbund med England lika litet
som förbundet med Ryssland skulle
förhjälpa Frankrike till att återfå
Elsass-Loth-ringen, måste det i alla fall bli af
afgöran-de betydelse för dess kolonialställning i
Afrikas nordöstra del. Kommer för öfrigt
Frankrike och England öfverens om de
koloniala frågor, som just i Afrika finnas
sväfvande mellan dem, torde den tid icke
heller vara långt aflägsen, då det är förbi
med det ringa kolonialvälde Tyskland äger
i denna världsdel. Äfven på Italiens
ställning måste ett intimare förhållande mellan
de båda världsmakterna inverka, och i den
yttersta Orienten kunna de, om de förbinda
sig med hvarandra, göra sin vilja gällande
på ett eftertryckligare sätt än hittills. Äfven
EDWARD VII OCII PRESIDENTEN LOUBEI’ VID DEN STORA
BANKETTEN I GUILD HALL, I LONDON.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
