- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 6 (1903) /
468

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Fyra dikter. Af Richard Vallner - Slätten - En visa - Den gamla gården - Feber

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FYRA DIKTER.



Af RICHARD VALNNER.

Slätten.



Uti dåsig middagsdvala slätten låg
badande i sommarsolens sken.
Ingen människa att skåda, hvart man såg,
blott en häst invid en dikesren.

Ljuflig doft af klöfver och viol,
hvita skyar öfver himmel blå.
Långt från fjärran toner utaf en fiol
dallrande i rymden då och då.

Humlor, bin och fjärilar i brokig dräkt
gledo skimrande förbi min syn.
— Hvarje önskan var uti mitt hjärta släckt,
då jag låg och stirrade mot skyn.

En visa.



När dina bruna ögon två
som klara stjärnor mot mig blänkte
— säg kan — nog kan du gissa då,
hvarpå jag ofta gick och tänkte.

När dina röda läppars par
som mogna körsbär mot mig myste
— säg mig, om du ej redan gissat har
den önskan, som mitt hjärta hyste.

När sist min hand dig afsked bjöd
och du dess heta skälfning kände
— nog vet du, hur den frågan löd,
som på min tunga låg och brände.

Den gamla gården.



Den gamla gården sof i juninatten,
i dunklet lyste äppelblommors hvita blad,
det plaskade i dammens gröna vatten,
en il strök fram emellan pilars mörka rad.

Det tycktes mig, där ensam invid vägen
jag satt på en förvittrad minnesvård,
att allting var liksom en bortglömd sägen
— jag själf och slätten och min barndoms gamla gård.

Feber.



Jag kan ej rätt förstå,
hvarför med ens jag vardt så het,
och hvarför blodet så
som eld på mina kinder bränner.

Ej själf jag vet,
hur mina tankar gå,
och hvarför just min ensamhet
i dag så tungt mitt hjärta känner.

Ej är det festens ljus
och gyckelspel jag längtar till,
och ej till kärleksrus
mitt sinne trånad finner.

Nej, bort jag vill
till friska vindars sus.
— Jag kan ej längre vara still
— jag tror, min Gud, jag tror jag brinner.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free