Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Afliden skådespelare - Afliden källarmästare - Svenska akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHARD WAGNER. Dahllöf, foto.
hos Stjernström vid dåvarande Mindre
Teatern 1861—63 och fortsatte sedan vid
Åhmanska sällskapet 1863—67, till dess
han 1875 åter tog engagement hos
Stjernström vid Nya teatern, där han stannade
till 1883 till 1888. Han uppträdde därefter
åter på Nya teatern, då denna innehades
af Holmqvist och Josephson och kreerade
därstädes sina bästa roller, såsom Piins
Pietro i operetten Boccacio, Celestin i Lilla
MAGNUS DAVIDSON.
Helgonet och vikom ten i Lili. Ehuru
något torr, utmärkte han sig for sin
godmodiga komik, stor förmåga att karaktärisera,
godt lynne och ganska mycken känsla.
Herr Magnus Danndson,
A fliden kallar- född 1842, afled den 7
sep-måstare. tember plötsligt af
hjärtför-lamning, sedan hans hälsa
någon tid varit vacklande. Hr Manne
Da-vidson, såsom han merendels kallades, var
den andre regenten öfver Hasselbacken af
dynastien Davidson och efterträdes nu af
sin yngre broder och sin systerson, hvilka
båda varit hans kompanjoner. Under hans
regim har Hasselbacken oafbrutet varit
det omtycktaste utvärdshuset i Stockholm
och vallfartsort icke blott för
stockholms-befolkningen, utan äfven för allt hvad
resande heter, liksom äfven alla stora
officiella fester plägats hållats på detta ställe.
Den aflidne var mycket musikalisk, och
tillhörde i många år den s. k. Mazérska
kvartetten, i hvilken han spelade första
violinstämman.
Det har varit Svenska
aka-Svenska demien förbehållet att under
akademien, den döda säsongen sätta en
smula lif i sinnena och väcka
ett uppseende, som knappt ens Leo XIII.s
död förmått göra. Det är just intet
ovanligt, att den vittra areopagen oftast i
sina inval af ledamöter låtit leda sig af
helt andra än vittra betraktelser, och
man vore nästan frestad påstå, att det
berott på en ren slump, om någon gång
de prelater, professorer, höga ämbetsmän
och förnäma herrar, som utgjort dess
ledamöter, också varit skalder eller
framstående författare. Aldrig har likväl
akademiens val varit mera Öfverraskande än då
det efter skalden grefve Snoilsky invalde
målaren, grefve G. von Rosen. Grefve
Georg von Rosen har såsom konstnär gifvit
tillräckliga bevis på både »snille och smak»,
och fast han själf erkänt sig vara i så
godt som främling» på litteraturens
område, så torde man med all säkerhet
kunnat vänta, att han äfven på detta skulle
ha ådagalagt tillräckligt med snille och smak
för att utan större svårighet exekvera ett
inträdestal, som i alla händelser
tillfredsställt svenska akademien. För skalden
Snoil-skys minne hade det visserligen varit önsk
värdt om detta fått skildras af en skald, men
då Svenska akademien uppenbart bekänner
sig vara endast och allenast en hof- och
statsdekoration, fanns ju föga att anmärka
mot ett val, som ur den synpunkten val
uppfyllt sitt syfte, valet af en förnäm
ädling. som, desto bättre, också råkade vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
