Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Christian IX:s 40 år på Danmarks tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stein och såsom tysk forbundsfurste
åtnjuta förbundets skydd för sina
suveräna rättigheter. Genom att indraga
Hol-stein och Schleswig i den danska
helstatsförfattningen ansågs Danmark ha
brutit de förbindelser det åtagit sig enligt
Londonprotokollet, och då den danska
regeringen icke ville gifva efter för de
tyska fordringarna på en själfständig ställning
för Holstein och Schleswig, beslöt tyska
förbundet att skrida till en riksexekution
för att på detta sätt betvinga det danska
motståndet. Konung Christian, hvilken på
en gång såg sig stå inför så invecklade
förhållanden, var en anspråkslös, välvillig
man, som dittills uteslutande lefvat för sin
familj under stundom knappa
omständigheter och med tillhjälp af sin högt begåfvade
gemål, prinsessan Louise af Hessen, född
den 7 september 1817 och död den 23
sept. 1898, uppfostrat dugliga söner och
älskvärda och vackra döttrar. Utan
synnerlig äregirighet och utan glädje öfvertog
han också tronföljdens farliga börda, och
utropade vid underrättelsen om konung
Fredriks död: »nu är det förbi med min lyckas
dagar!» 1 Köpenhamn stod han också
tämligen isolerad och måste genast fatta
det beslut, som skulle bli så ödesdigert
för Danmark. Vare sig därför att han
hade en klar uppfattning af faran eller
därför att han handlade af hat till sin
tronföljare, hade Fredrik VII under sin
sista sjukdom icke velat underteckna den
af ministern Hall med danska riksdagens
bifall utarbetade författningen af 1863 för
Danmark-Schleswig, hvilken i Tyskland
betraktades såsom rent af ett slag i
ansiktet på alla tyska fordringar. Den 18
november 1864, således blott tre dagar efter
sin tronbestigning, måste konung Christian
fatta sitt beslut under ett högst otillbörligt
tryck af ministern Hall, som helt torrt
förklarade: »Sire, om ni icke undertecknar,
kan jag icke öfvertaga ansvaret för ert och
er familjs lif!» — hvarvid han visade på
de folkhopar, som under skrik och oväsen
samlat sig utanför slottets fönster.
För-gäfves utropade den gamle general de
Meza: »Ers majestät, jag ansvarar med
mitt hufvud för er säkerhet; gör med lugnt
sinne, hvad som är rätt; med mina ärliga
holsteinska bataljoner jagar jag detta pack
åt alla väderstreck!» 1 sin villrådighet
lämnade konungen rummet för att hämta
råd af sin svärmoder, prinsessan Charlotte,
och då hon uttalade sig för de danska
anspråken, skref han under. Men därmed
var också tärningen kastad. Från Kiel,
där en församling af delegerade från
Holstein och Schleswig samlat sig och
öfver-lade om arfprinsens af Augustenburg upp-
höjelse till hertig af Schleswig-Holstein,
hördes genast ropet: »Bort från Danmark!»
och samtidigt förkunnades hertigens
upp-höjelse. Där inga danska trupper funnos,
upphörde också all dansk regering;
ämbetsmän, präster, lärare vägrade att aflägga
hyllningsed åt »protokollprinsen», såsom
Christian XI kallades, och tyska förbundet
anmodades om hjälp. I Tyskland utbrast
också en storm mot Danmark, som, om
möjligt, nära på öfvergick den af 1848,
och nu togo de båda stormakterna
Österrike och Preussen saken om hand. 1
Danmark hade man visserligen fast
beslu-tit att försvara Dannevirkes befästningar,
men därtill förfogade general de Meza öfver
för få trupper, hvarför ställningen utrymdes,
österrikiska och i synnerhet tyska trupper
utbredde sig öfver såväl hertigdömena som
öfver hela Jutland, danskarnes fasta
ställning vid Dybbel togs efter någon tids
be-skjutning med storm, och slutligen
öfver-gingo preussiska trupper till ön Als, dit
danskarne nödgats draga sig tillbaka. För
det lilla landet, som, öfvergifvet af alla.
helt och hållet måste lita på sig själft i
striden mot två af Europas största
militärmakter, återstod slutligen ingen annan
utväg än att gifva spelet förloradt. Den 8
juli 1864 kom såsom svar på en förfrågan,
som konungen gjort hos de neutrala
stormakterna, om Danmark icke kunde
påräkna någon hjälp, ett telegram med
orden: »Allt förloradt; kejsaren (Napoleon
III) vill icke göra något för oss». På
middagen skulle ett ministerråd hållas, men
konung Christian lät genast tillkalla
ministerpresidenten Monrad, som blifvit Halls
efterträdare. »Därhän har ni således fört
det», sade konungen djupt upprörd; »allt
är förloradt, om jag icke genast *växlar
ministär.» Monrad, som var alldeles
dödsblek, svarade emellertid med kallt lugn:
»Det är också min mening, ers majestät;
jag skulle icke kunna sluta en fred, sådan
den nu kan ernås; ers majestät behagade
göra, hvad ers majestät anser nödigt till
landets väl, som också alltid ledt mina
handlingar; vi afgå.» Då utbrast
konungen, intagen af harm: »Ja, ni afgå, sedan
ni fullbordat konungarikets ruin, och ändå
vågar ni framställa er såsom statens
räddare; det är för starkt.» Med en djup
bugning svarade Monrad. »Historien skall
en gång döma mig; jag har gjort min
plikt* — och med dessa ord lämnade han
rummet. Freden kom nu till stånd, men
Schleswig och Holstein voro förlorade för
Danmark, som icke heller återfick den i
fred sfördraget sig tillerkända nordliga,
dansk-talande delen af Schleswig.
I)e stora pröfningamas tid var därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
