Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HALTE EROS
31
hem, gingo uppför de fyra trapporna
och in i tamburen där Henry tände
den lilla gaslågan. Därpå lämnade
han genast sin hustru och gick in i
sitt skrifrum.
Strax därpå stod hon i dörren.
»Går du inte och lägger dig?»
»Jag ska arbeta litet först.»
»Så här dags?»
»Ja. Klockan är inte mycket.»
Hon dröjde ännu.
»Sitta och röka förstås!»
Han tände just en stor cigarr.
»Jo, jag tänker nog dra ett par
bloss.»
»Du blir alldeles sjuk af det myckna
rökandet.»
»Det tror jag inte! Seså, Anna, låt
mig nu vara — godnatt med dig!»
»För all del!» Men hon gick ej,
tog tvärtom ett steg in i rummet och
synade noga ett litet rökbord vid soffan.
»Se, har du nu inte bränt hål på
lackeringen — som jag säger,
ingenting kan du tänka på!»
»Nå, bordet är ju lika bra för det,»
svarade han otåligt.
»Lika bra! Jag har fått bordet i
lysningspresent af kusin Otto . . .
Förresten, jag undrar hvad som skulle
hålla här i huset om jag inte sprang
och såg efter — men hvar har man
tacken?»
Han reste sig upp och slängde en
bok han tagit i handen utåt
skrifbor-det.
»Gå din vägl» sade han
obehär-skadt. »Jag står inte ut med det
satans jamandet från morgon till kväll
och så hela natten 1 Du var ju sjuk
— gå och lägg dig!»
» Henry!»
Hon stod rest till sin fulla längd i
en attityd af stolthet och sorg.
»Blygs du inte, Henry?»
»Nej, jag gör så fan heller! Ska
du plåga lifvet ur mig, så må vi hellre
skiljas. Nu är det sagdt.»
Det hade varit sagdt hundrade
gånger förut. Fru Anna såg stelt fram-
för sig, icke rädd, men dock en smula
skakad. Hon svarade ej. Henry gick
nervöst fram och åter i rummet —
hans ena sko knarrade kväfdt emot
den mjuka mattan.
»Jag vill vara ifred,» sade han.
»Jag vill inte ha med dig att göra,
jag vill inte se dig. Ska det inte få
finnas ett rum i huset där du inte har
att göra?»
Då sjönk hon plötsligt ihop på
stolen, som stod närmast henne och
började snyfta i sin näsduk.
»Seså», tänkte han, och han erfor
endast en känsla af vidrig olust.
Skulle hon nu gråta? Och här inne !
Han kunde inte gärna kasta ut en
kvinna som grät. Han såg sig
villrådig omkring, kände en stark frestelse
att taga sin rock och hatt och fly —
ännu var hvarenda lokal öppen i
staden och allt var ju bättre än detta
J %
helvete hemma! Men det var
naturligtvis omöjligt.
Han tvekade trött, gick så fram
till henne och rörde vid hennes ena
skuldra. Hon ryckte till.
»Såja, Anna lilla, det var ju inte
illa ment! Lifva upp dig nu, min
flicka! Du vet jag är häftig — var
inte ledsen.»
Hon såg upp, hennes ansikte var
vått af tårar och fult.
»Henry, Henry!» kom det endast.
Han knäböjde framför henne, tog
näsduken ur hennes hand och torkade
hennes ögon som ett barns, men
alltjämt med samma känsla af enbart
obehag.
Hon slog då armarna om hans hals
och lutade sig intill honom: »Kära
Henry, älskade — du håller ju af din
Anna? Din lilla gumma?»
»Ja — javisst.»
»Äh, svara inte så! Vi kunde vara
så lyckliga, om du visade mig mera
vänlighet, men du talar ju knappast
till mig. Tänk idag, direktörskan som
var där, hon berättade att hon hjälper
sin man med hans papper eller hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
