Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Giosué Carducci. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QIOSUE CARDUCCI
49
hans hem i Bologna. — Det är ju
helt naturligt att jag måste sörja för
henne, sade han. — Hennes man dog
vid endast fyrtio års ålder och kunde
naturligtvis icke ha hunnit att lämna
något efter sig. Hon har ju nog med
sitt bestyr med barnen. Icke kunde
hon också tänka på att förtjäna sitt
och deras uppehälle! Och då har
skalden de senaste åren afsagt sig hälften
af sin lön, då sjukdomen hindrar
honom att fullgöra alla
föreläsningsplikter. Med knapp nöd kan han nu
tillåta sig lyxen af några veckors
sommarvistelse uppe bland Alperna. —
Till den dotter som ligger honom så
varmt om hjärtat, skref han en gång
följande:
Vid min dotters bröllop!
Min dotter, du som skådade dagens ljus,
när hoppets fläkt drog hän öfver fattigt hem,
en flyktig fågel lik och trotsig
klappade jag på min framtids portar.
Då nu ett stadigt fäste min fot har fått
vid målet, som belönar årslång strid,
flyger du min dufva, med bäfvan bort
att bygga dig ett annat, ett eget bo
på andra sidan Apenninen
i de toskanska kullars hemluft.
Med kärleken, med glädjen, med oskuldstro
du drager bort. Min sångmö, med fuktig
blick
på slöjan riktad, som försvinner,
tigande minnes den tid som flyktat.
De dagar minnes hon, då ett barn ännu,
du i akasiors skugga dig blommor bröt,
och hon, dig ledande vid handen,
sökte bland molnen fantastisk bildvärld.
De dagar minnes hon, då ditt mjuka hår
-omsväfvades af brandröda strofers flock,
mot oligarkers panna slungad
och mot Italiens släkte.
Du vuxit till en tänkande jungfru upp,
när konstens kullar tagande in med storm,
hon oförskräckt på högsta toppen
reste sin garibaldinska fana. —
Nu syns hon tveksam. Ljufligt det vore
visst;
att genomgå ånyo de kära drömmar
i dina leende söners lekar.
Törhända bättre höfves oss strida dock,
tills helig timme kallar oss hän en gång.
Min dotter, då — ty mig ej väntar
en Beatrice vid himlens portar. —
Vid steget som hellenen Homerus tog
såväl som kristen Dante, din ljufva blick
mig lede som en vänlig stjärna,
ljudet af en välbekant röst mig följe.
Under de dagar jag vistades uppe
vid Madesimo, var den svenska
litteraturen, det svenska folket, landets seder
och bruk ofta föremål för
samtal. Heidenstams och Frödings verk
kände skalden redan genom franska
öfversättningar, men Selma Lagerlöfs
böcker han han ännu blott hört
omtalas. Med sitt okonstlade enkla väsen
kom han mig ofta att glömma, att jag
stod inför Italiens störste, nu
lefvan-de skald. Kväll efter kväll förflöt,
under återgifvande af delar af Gösta
Berlings saga, berättelsen Guds fred,
Gamla Agneta, Antikrists mirakleroch
sist, men icke minst, första delen af
Jerusalem. Jag hade därunder en
förnimmelse af att ha en okritisk
jämnårig till åhörare, glömde bort hvarje
känsla af försagdhet. Men när jag
berättade om, hur författarinnan gått
att uppsöka de svenska sekteristerna
i Jerusalem, hur, vid hennes ringning
utanför en hög stenmur, en liten flicka
i dalkostym med röd hufva kommit
att öppna, och jag afbröts med ett,
med af rörelse darrande stämma afgif-
vet utrop. Det–––-— det var det
vackraste jag någonsin hört! då föll
med ens jämnlikhetskänslan bort.
Orden hade en visionär klang. Det var,
som hade dess talare skådat sekler
framåt i tiden. De ljödo som ett löfte
om en stolt framtid för den nation, om
hvilken de uttalades, men i samma
ackord tonade ett långt Iifs oaflåtliga
mediterande öfver folkens historia.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
