Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Litteraturkrönika, af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla goda ting äro tre, heter det,
men undras dock, om någon
under-skrifver detta beträffande tre på
hvar-andra följande helgdagar,
enkannerligen julhelgdagar. Det var afgjord
sak, att en del af den rika bokskörden
från julen borde för Varias räkning
expedieras nu, men den idylliska
friden hade något så tyngande och den
allmänna stiltjen hade alldeles afokat
arbetsselen. Allt såg sannerligen till
den grad grått i grått ut på
bokryggarna — gamla bekanta namn men
utan någon eldande verkan.
När man tänker på att hvarenda
afton, som hr Fredrikson uppträder i
en fransk pjäs, knäpper han bara med
fingrarna ett tag och säger: jag har
en idé, är det bittert för en stackars
vanlig människa att icke kunna få en
enda. Jo, tyst, tänk om du har en,
tänk om man skulle leka: läsa som
gymnasist.
Där står ett stort häftesverk,
bärande titeln Jordens folk af H. N.
Hutchinson,, öfversatt af O. A.
Stridsberg (Beijers bokförlag). Jag glömmer
julskinkan för människoäteriet och
funderar, om de ha någon julfrid
bland kannibalerna. Snart är jag
med händerna i håret, armbågarna
på bordet och kartböcker framför mig
fördjupad i det omväxlande
innehållet, slukande som i ungdomens
dagar, görande vilda kombinationer och
hälft betänkt på att ställa mig i
spetsen för en geografisk expedition.
Icke är det precis någon så stor
vinst att veta, att det bästa, man kan
ge en vilde på Filippinerna, är en
stridstupp, men roligt är det att tänka
sig en naken tatuerad gentleman bära
på en sådan tupp, hvilket verkligen
lär vara fallet, och se på den med
ömma blickar som en tant på sin mops.
Det jagar bort en hop gamla fördo-
mar att se dessa vänligt grinande
vildmansansikten, som boken bjuder på
och tänka sig, att måhända grymheten
hos dem snarare är ett verk af
lifs-vanor och lifskamp än af ett
oafvis-ligt och outrotligt behof.
Det är förskräckligt att vara så litet
bekant med sina medmänniskor i stort
taladt. Och en dag öfverraskar jag
mig med att vara försjunken i ett
annat sammelverk om den antika
världen, Hellas (Adolf Bonnier) med
illustrationer öfver det gamla
Greklands lif, orter och konstskatter, och
där läsaren har till ciceron O. H.
Dum-rath, som bearbetat det till svenska
efter nyaste källor, han, som på ett så
präktigt sätt vägleder Varias läsare i
politikens irrgångar. För min
nyvaknade gymnasistforskningsifver är det
också, fast jag ej har tid att forska
djupt, mycket njutbart. På äldre
dagar märker man, att afståndet mellan
Hellenerna och vi blifvit större än vi
anade som skolpojkar, och att landet
är underligare för oss nu än fordom,
då vår jämförelseförmåga ej var så
vaken. I detta aristokratland, där
slarvarnas mångfald, naturens blidhet
och gratisförfriskningar skyddade för
arbetssläp och hunger och köld, kunde
hvarje friboren grek, kunde hvarje
friboren dagdrifvare spela grand signeur
i trasor och vara filosof, ehuru det
icke fanns skolämnen. Vi ha alla i
dessa dagar hört, att tjänarinnorna
hos oss äro slafvinnor och därför
har det uppstått en tjänarinnefråga,
men där, i det gamla Hellas, voro
också alla tjänarinnor slafvinnor och
det på skärpen ändå, d. v. s. för detta
krigsfångar, men med den alldeles
motsatta verkan, att där fanns icke
en aning om en tjänarinnefråga. Ett
underligt land, där det fanns en
religion, men icke en tillstymmelse till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
