Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Den halte Eros. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HALTE EROS
95
väsen ensamt och oberördt. Kommer
någon gång där uppifrån världen en
stråle af sol, så är det ändå blott för
några flyktiga sekunder vi värmas och
känna samhörighet. Det som är vår
verkliga lycka, den bestämmande och
förblifvande, den är vår enslighets
mysterium. Åtminstone för mig. Har
du icke kännt detta?»
Jo, svarade systern.
På gatorna mötte mycket folk, ehuru
staden hade sin söndagsprägel af
tystnad. De gingo på de stora gatorna
där icke den fashionabla publiken
promenerade. Sömnigt rullade en och
annan droska fram och skrämde upp
flocken af spartvar. Ett fåtal
butikfönster skyltade och lockade
fruntimren att stanna, särskildt om det var
tyger utställda. Vaga önskningar om
nya kläder drömde kvar i deras
blickar när de så drefvo vidare på sin
hvilodagspromenad med barnen vid
handen. De flesta gingo tysta. De
unga flickornas ögon sökte öfver till
motsatta trottoaren efter manliga
ansikten, som skulle kunna ge dagen
aningen af en händelse. Kanske
hoppades de att nästa morgon få se i
tidningen: »den unga dam, som fann sig
observerad» o. s. v. och så kunde
deras lycka vara gjord. De sneglade
åt butikfönstren med nedfällda
gardiner, så goda som speglar, möjligen
ännu bättre då de återgåfvo bilden i
en skissartad otydlighet, som dolde
bristerna och tillät illusionen af
verklig elegans.
Henry och Gunilla hade kommit ut
mot en park där barn lekte, och de
saktade sina steg. På planerna hade
den sena snön begynt smälta bort och
de bara fläckarna växte större med
ris och visset gräs ruggigt stickande
upp ur kälen. En trist syn. Liksom
trött vid sig själf vek vintern
missmodigt steg för steg undan, medan allt
hvad den dolt nu färglöst och oblygt
kom fram i det starkare dagsljuset och
utmanade den dröjande, väntade våren.
»Minns du när vi voro barn, Henry?
Du och jag lekte ute på en
kyrkogård midt i staden, minns dur Vi
sopade bort snön från grafstenarna och
försökte läsa namnen som stodo där,
och så gjorde vi upp historier om de
döda som multnade under våra fötter.
När en af oss så fann ett namn eller
kanske bara tänkte sig ett, som fäste
sinnet starkare, då hette det: honom
eller henne skulle jag ha varit gift
med! Och vi stannade i undran öfver
den okända, längesedan döda, som vi
barnsligt försökte drömma om att ha
älskat. Minns du det?»
»Ja ja.» Han nickade och log.
»Ville du vara barn igen?»
»Nej — inte ändå.»
»Det förefaller också mig,» sade
systern, »att jag blir lyckligare för
hvart år jag åldras, oafsedt de större
eller mindre missräkningar som möta
mig. Jag blir mindre beroende.»
»Ja.»
Han frågade sakta: »Säg mig, syster,
hvarför har du aldrig blifvit gift?»
.Men hon endast skakade på hufvudet.
De gingo tysta vidare. Omkring
dem trampade folket, trottoarerna rörde
sig uppåt och nedåt i jämn
enformighet. Det var en klar dag, den första
vackra söndagen på länge.
(Forts, och slut, a/d. III, i nästa haf te.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
